Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1867, sida 2

Då tanten nästa morgon märkte hennes idande utseende och nedslagna väsen, sade non med så stor vänlighet, som var henne möjlig: — Häng inte hufvudet, lilla Julie, jag ir inte ond längre, ty du är inte den första unga flicka, som begått en obetänksamhet; när det inte upprepas, bör det slömmas, derför skola vi inte mera tala om händelsen i går. Julie blygdes vid den tanken att hon zjort sig skyldig till något, som förtjente dylika uttryck, men hon sade ingenting, emottog med ödmjuk min sin tants erbjudna hand och började genomgå sina kurser för dagen. Men detta gick icke så lätt som vanligt, hon var så tankspridd, och då förmiddagslektionerna voro förbi, ringde någon på tamburklockan. Hon urskiljde genast att det var en mans steg, som gingo genom matsalen: var det kanske onkel Olufsen, som kom för att helsa på sin svägerska, och skulle han nu erhålla del af tantens åsigt? Hon bäfvade för nya förödmjukelser och kände lust att fly ut ur rummet, men hon hade ej tid dertill, ty dörren öppnades; och icke onkeln utan Harders ungdomliga gestalt inträdde. Julie var nära att sjunka tillsammans af blygsel och sinnesrörelse, hon vågade ej att se på henom, då hon besvarade hans helsning, ty efter hvad tanten hade sagt, kom han väl nu för att se och roa sig åt den enfaldiga landtflickan, som hade burit sig så tafatt åt. Hon hann emellertid icke fortsätta denna pinsamma tankegång, ty efter de första helsningarne tog Harder genast till ordet och vände sig på en gång till tanten och henne. Han bad i