Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1867, sida 2

igen kan aflägsnas från den preventiva ensuren. Med största öfverraskning vareblef man derföre, att några bestämmeler i den nu gällande lagen blifvit ytterigare skärpta, ehuru af de ytterst tå pressnål, som förekommit, domstolen blott i tt enda uttalat ett frikännande utslag, ;ch presslagen således på intet vis ädagaagts vara otillräcklig för skyddandet af samhällets och enskildas rätt. Bland allnänheten väckte dessa skärpta bestämnelser smärta derjemte, ty de inneburo tt så tryckande band på den fria yttanderätten i landets vigtigaste frågor, att lenna skulle blifvit omöjlig, till och med ör den mest samvetsgranne och lojalt sinade medborgare. Det var derföre i full öfverensstämmelse ned hela landets odelade opinion, som laguskottet kunde beteckna de nya bestämhingarna såsom oantagliga utan en föränlring, isynnerhet som de skulle ha infört sjelfva grundvalarne för vårt rättsväsenle godtycket i stället för lag. Alldenstund propositionen icke heller blifvit beredd af senaten, kunde äfven dessa föreslagna förindringar blott uttala en uppfattning, som lelats endast af de män, hvilka uppgjort förslaget. Lagutskottets betänkande utdelades den 2 Maj och i anseende till den för landtdagens sammanvaro korta tiden, vid hvars ntgång nu gällande presslag går till ända, var man i borgareoch prestestånden öfverens att redan följande dag behandla frågan, hvilken om Lördagen skulle föreagas hos adeln och bönderna. I öfverensstämmelse härmed blef också utskottets betänkande enbälligt antaget af borgare-och bondestånden på förut angifna dagar, nästan utan diskussion. Dessa massornas representanter uttalade sålunda utan tvekan och rättfram det rättsmedvetande de visste vara folkets. Så mycket mera förvåning väckte det, då ärendets behandling inom adeln förklarades blifva uppskjuten till Måndagen, alldenstund presteständets talman dessförinnan sagt sig vara hindrad att i detta stånd företaga detsamma, och äfven hos presteståndet ett sådant uppskof gjordes i anseende till ämnets vigt och för att vinna tillräcklig förberedelse. Med denna förvåning blandade sig en smärtsam känsla, då man erfor att personer under de mellanliggande dagarne blefvo vidtalade att rösta för den kejs. propositionens antagande, emedan ett motsatt handlingssätt möjligen kunde medföra faror för utvecklingen af vårt politiska lif. Och personer funnos verkligen, som i denna sak, der endast allmänt rättsmedvetande och egen öfvertygelse om det rätta borde utpeka vägen, intalade sig sjelfva tron på nödvändigheten att följa en de obestämda farhågornas och den lätt uppskrämda inbillningens väg. Talrika skaror af åhörare fyllde derföre om Måndagen (d. 6 Maj) riddarhussalens rymliga läktare och presternas sessionsrum. Man var osäker om, hvilka inflytelser under de föregående dagarnes deliberationer hade vunnit insteg. Ingen enda talare uppträdde hos presterna till försvar för de nya förändringar, hvilka i presslagsförslaget förekommo; man trodde sig såsom företrädesvis sanningens tolkare i landet förpligtade att öppet uttala detta. len den långa diskussionen rörande sista paragrafen, hvarunder någon talare märkvärdigt nog förbisåg att ej allt i presslagen kan ordnas på administrativ väg, nemligen allt som rör nya straffbestämningar i böter, det af hr erkebiskopen flera gänger upprepade, ehuru mot diskussionen helt och hållet stridande, förslaget att antaga de af utskottet föreslagne ändringarne endast såsom önskningsmäl, gjorde synbarligen på de flesta ett djupt nedslående intryck. Jag bör dock äfven framhålla en annan sida af diskussionen, särskildt de varma ord, hvilka uttalades af biskop Schauman, denna ädla personlighet, hvars föredrag alltid rycker åhöraren med sig. Jag hyser det fulla förtroende till Monarkens högstämda ädla tänkesätt, att jag licke tror på censurens återinförande i Finland någonsin mera, liksom jag äfven har det förtroende till hvarje finsk medborgare, att han numera icke ville åtaga sig en censorsbefattning-. Egentligen kom dock presteståndet i denna fråga ej till något klart och bestämdt beslut, ty det antog utskottets ändringar för öfrigt såsom vilkor, men uttalade blott en önskan rörande tiden för lagens giltighet. Störst var spänningen inom ridderskapet och adeln, emedan man på förhand gissade att här skulle gå hett till unde sköldarne. Ridderskapet och adelns medlemmar hafva icke sedan landtdagens början varit så talrikt samlade. Stolraderna — hvilka vanligen haft stora luckor — voro nu örverfyllda. Stundens vigt hade dragit alla olika intressen här tillsammans, och ansigtena tycktes bära en högtidligare prägel. Äfven på läktarne herrskade bland de ända upp till taket tätt packade åhörarne en ljudlös tystnad: man ville veta 1. 2 cAm -132 fölla And ——7—— — a IL