stade för utskottsbetänkandet och ju längre debatten framskred, desto varmare del tycktes man taga i dess åhörande. När den var slutad kunde man redan af stämningen gissa till utgängen, hvilken var så mycket mera betydelsefull, som man de sednaste dagarne icke hade sparat på skrämskott och dystra mälningar. Men den gamla inrotade aktningen för vår gamla lag bibehåller sig ännu i Finland. Och pressen sjelf, hvad skall hon säga? Att en lag är lag, endast då hon fritt får gilla eller ogilla, klandra eller berömma, med det ansvar som skymfligt tadel medför. Ty får hon ej påpeka styrelsens brister, då är samhället sjukt och bäst vore att pressen hade en qvarnsten lagd om sin hals och hon sänktes ned i hafsens djup.