Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1867, sida 1

hörde det af en bekant, som midt i natten! händelsevis gick här förbi. — Du sjelf. — Inte jag — annars, utropade han, glömmande sig sjelf, med en flammande blick, men tillade straxt derefter med nedslagna ögon, — men det gjorde mig så ondt. — Och jag var upprörd deröfver. — Var det fullkomligt oväntadt för dig? — Ja, jag darrade af vrede. — Kanske emedan du ej anade hvem den nattlige sångaren var. — Vet du det? — Jag anade det lika så väl som du. I detta ögonblick inträdde den gamle Melendez på pation, åtföljd af donna Leocadia och domherrn. Den goda frun helsade licenciaten på det hjertligaste och ordnade något i sin sköna dotters toilett, i det hon befriade en liten bukett granatblommor i hennes svarta hår från mantillans spetsar, för att låta de glödande blommorna tydligare framlysa; derefter kyste hon henne på pannan och sade: — Gläd dig åt lifvet, mitt barn, — då jag var vid dina år, längtade jag efter verldens hvimmel, och mitt hjerta darrade af åtrå att bevista dessa lysande skådespel; — nu är det annorlunda, och jag föredrar att sitta i lugnet här vid springprunnen; — kanske vill Ruiz hålla mig sällskap? — Det skulle vara mig ett stort nöje men i dag är det mig omöjligt, svarade licenciaten med en viss förvirring, — jag har åtskilliga vigtiga göromål hemma, kan: ske kommer jag tillbaka hit litet senare. Ni följer mig väl till vagnen? frägad