Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1867, sida 2

håller sig vanligtvis en af deras intimare bekanta, men hvilket ej hindrar dem att erbjuda en närsittande, vacker majo, eller en förnäm caballero en cigarito, eller att låna deras tenacillas, för att ej bränna sina fina fingrar. Dervid äro dessa talrika damer det lifgifvande elementet här, i den nedre delen af circus; — fria som fogeln i luften, utan någon annan egendom in deras kärestas hjerta, äro de obeskrifligt sorglösa och naiva, fulla af qvicka infall, och derjemte en skräck för tjurplatstjensteminnen, ja, till och med för hela quadrillan; ty manolas med sitt anhang, fullkomligt bekanta med alla arenans lagar och reglor, äro derför äfven de tongifrande i fråga om beröm och tadel. Då en gäckande röst tillropar en något skygg banderillero: Du är väl rädd, min gosse, alt den präktige tjuren kunde komma för nära din vackra jacka, så följer först ett högljudt skratt och derefter, i fall den omnämnde verkligen har gifvit något hugg på sig, om han t. ex. i stället för att gå rakt emot tjuren, sticka båda armarne mellan hans horn och öfverdådigt fista bandilleran vid hans hals samt sedermera låta djuret störta förbi, hvilket han utför derigenom att han i det afgörande ögonblicket gör en fjerdedels vändning och ett quiebro, om han, säga vi, i dess ställe väntat kanske en sekund för länge vid åsynen af det rasande djuret och ville försöka att nalkas tjuren från sidan, hvarvid han ej ernår något annat än att vara nära att fattas af hornen och släpper bandilleros, så följer ett allmänt eko på det ofvannämnda yttrandet, då flyga apelsinskal, ja äfven småsten in på arenan, och den olycklige uppmanas att