Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1867, sida 2

:iongdos puros, för att af den öfriga väns ande mängden emottagas med skarpa, ofta elaka anmärkningar. Att don Francisco Melendez tillhörde lem, som ej visade sig på sina balkonger före den omnämnda tiden, behöfva vi knappt anmärka, ehuru denna sena ankomst ej berodde af Paulita, ty redan klockan två väntade hon vid pations sorlande springbrunn och tycktes ledas så mycket under afvaktan på corridan, att hennes sköna ögon flammade till nästan gladt, då licenciaten i sin långa, svarta mantel öppnade gallerdörrarne och inträdde på gården. Då han såg att den unga flickan var ensam, ämnade han med en allvarlig bugning gå förbi henne till den del af huset, der don Francisco hade sina rum, men stannade, då hon kämtsamt ropade till honom: — Nå, don Ruiz, jag hoppas att det ej kan skada er blifvande helighet, om mi pratar litet med mig, och ifall ni skulle göra det ogerna, så anse det som en botgöring. — Gerna, Paulita, och vi båda skola betrakta det så. — Hvarför vi båda? — Jo, ni tror ju om mig att jag anser det som en botgöring att prata med er och då har jag väl rätt att förmoda det samma om er. — Låt oss lemna detta, Ruiz, i dylik: spetsfundigheter är ni mig ösverlägsen; — berätta heldre något nytt utifrån, — jag har inte lemnat pation i dag. — Utifr — Således från gatan, oc! om der är lisligt? — Ja, ja, derom ku ni vara öfvertygad; så mycket folk bege sig ut till tjursaktareplatsen, att de nästa kunde öfversvämma den.