Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 3

lösa och stundom tvetydiga, som tillfaller honom, då han utför rollen af en litterär pajas. Den som skrifver för de mindre bildade bör otvifvelaktigt afpassa sitt framställningssätt efter dessas sattningsförmåga och tankesser, men han bör ej derför skatta åt den smak, som fordrar barocka upptåg och plumpt skämt, utan i stället vinnlägga sig på allt sätt om att höja, bilda och upplysa sina läsare. Skildringar ur folklifvet, affattade i den enkla och naturliga stil, som man önskar finna i folkskrifter, ha Onkel Adam, författaren till, Agnes Tell, Björnstjerne Björnsson och Magdalene Thoresen lemnat, men ingen af dessa har sökt att ,,slå an genom att vara ,rolig på det sätt, som vi här klandrat, och vi tänka nog högt om de lägre klasserna i vårt land, för att antaga, det författarens af flera skäl välförtjenta popularitet ej skulle minskas, om han öfvergäfve ett slag af komik, som måste förekomma hvarje person med någon bildning och finkänsla vidrigt och som derjemte gör ett groteskt intryck, när det, som ofta händer, blandas med svulstiga och affekterade uttryck i den högre stilen. Måhända skall man anse dessa anmärkningar alltför stränga, men just derför att Pehr Thomasson är en i många hänseenden förtjenstfull författare och af ganska stor betydelse genom sin popularitet, ha vi ansett oss böra framställa en uppfattning, om hvars riktighet vi äro fallt och fast öfvertygade. Sannolikt skall eck hvarje opartisk och kompetent domare i ämnet komma att instämma i våra yttranden, om ban läser ,, Midsommarbruden Petter Jönssons Lesnadsöden. Isynwet torde den sistnämnda berättelsen vara fullt egnad att bekräfta dem; hvad den förra beträffar, så förekommer i den icke så litet, som närmar sig det skabrösas område, och mycket, som vi helt enkelt vilja kalla fult. Emellertid finnes i dessa noveller och isynnerhet uti Petter Jönssons Lefnadsöden åtskilligt, som visar, att vi i Pehr Thomasson ega en novellist, af hvilken mycket vore att vänta, endast han egde mera sjelskritik. Stilen är frisk och ofta målande, händelsernas gång rask och det hela egnadt att spänna och fängsla läsarens intresse, när detta ej qväfves genom de fel, vi ofvan anmärkt. Dialogerna äro merendels lyckade; de äro natursanna och, hvad formen angår, öfverensstämmande med hvardagsspräket, sådant som det förekommer inom de mindre bildade klasserna, utan att troheten i detta afseende förefaller sökt och tråkig, såsom stundom händer, då ,herremän störa återgifva folkets talesätt. Atskilliga scener äro särdeles goda och röja menniskokännedom och riktig uppfattning af det förrända och narraktiga i många förhållanden, vanor och sträfvanden inom vårt land samt ganska mycken förmåga att framställa detta i en bjert färg. Boken hav i följd häraf kommit att innehålla icke så få nyttiga lärdomar och praktiska upplysningar, som isynnerhet kunna komma den. oerfarna ungdomen till godo. Mäster Blomma eller den ovanlige skolmästaren är en liten vacker skildring af ett lif, som tillbragtes i det godas tjenst. Hjelten i berättelsen är en liten puckelryggig skolmästare, som under sin; sextioåriga tjenstetid så bestrider sitt kall, att den församling, inom hvilken han verkar, småningom fullkomligt förändras, att gudsfruktan, sedlighet, fridsamhet och menniskokärlek herrska der nästan i hvarje bydda. ,,På öfver femtio år har den verldsliga makten icke hafi något att beställa med en enda af Fridhems invånare, och detta allt är mäster Blommas skull. Den är ganska intressant och rörande denna lilla berättelse, som i sig innesluter en stor tanke — neml. den om fsolkundervisningens stora betydelse. Godt att vårt land hade många exemplar af denna ,Blomma! A.