Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

— Visst inte, sennor Estevan, — viss inte! Och striden började ånyo, ehuru en uppmärksam åskådare nu tydligen kunde hafva märkt, huru det var toreaderens afsigt att småningom tvinga sin motståndare till en rörelse, så att skenet från månen, som nu hade uppstigit öfver arenan, föll direkte i hans ansigte; — och att detta slutligen lyckades honom var den enda oförsigtighet, som don Ruiz begick. Äfven detta skulle kanske ej hafva förvirrat hans blick och gjort hans hand osäker, ty han brydde sig ej om ljuset, utan hans ögon voro fast riktade på hans farlige motståndare Men plötsligt tycktes månskenet förstinna, en mörk skugga föll öfver hans ansigte och föranledde honom att kasta en hastig blick uppåt, Då såg han på det öfversta galleriet, framför månskifvan, en mörk gestalt, som gjorde en rörelse likasom utbredde den ett par svarta vingar för att flyga ned på arenan. — Ah, fördömdt! uwbrast han i nästa sekund, ty toreadoren hade begagnat sig af hans ögonblickliga uraktlåtenhet och genom en stöt af hela sin kropp bragt honom ur jemnvigten. Visserligen nedföll han blott på högra knäet, men stödde mekaniskt sin högra hand mot sanden för att ej falla omkull och prisgaf sig derigenom åt sin motståndare, hvars blixtrande klinga sväfvade öfver hans bröst. Då hörde han rösten af en Gvinna, som utropade: — Estevan! Estevan! Hvem det än är, som utför stöten, — så är han en mördare — en mördare!