Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

——— Tr — le, tydligen på en motsats till att inskh 1borttagas. Stode det att de skulle ..utgå oförå drade eller något dylikt, så skulle den föreslag åtgärden vara ett våld mot grundlagen. Nu l detta så mycket mindre vara händelsen, som 1 il villningsutskottet föreslagit, att förhöjningen sk 2-Jutgå såsem en tilläggsafgift. Om detta för: n I bifalles, så blir frågan: hafva bevillningarne up å hört att utgå, derför att man bestämmer en t a släggsafgift att jemte dem utgå? Lika orimli som ett sådant påstående skulle vara, lika orir lig är den meningen, att här är fråga om ett vå -mot grundlagen, hvilken på intet ställe förbjud -Jatt öka bevillningarne. el Man har sagt, att klokheten skulle vägra ant: algandet af den föreslagna åtgärden. Ilvilkas f ridel afser då denna åtgärd? Jo först och fråm al statens, som behöfver större inkomster. Och ons p ligen bör ändå detta ändamål vinnas just derig nom, att man söker förekomma en oproportione t ligt stor bränvinstillverkning i år med lägre skat i emedan annars tillverkningen nästa år skulle mir skas i samma proportion som den i år ökade Men den föreslagna åtgärden är äfven till ft för de skattdragande i allmänhet, hvilka dersöt tlutan finge högre skatter. De som komma att för lora äro afnämare, icke producenterna eller d som handla med varan. Talaren beklagade att man skulle behöfva för orsaka rubbningar i affärsförhållandena, men an såg att man måste finna sig dervid under nuva rande förhållanden. Hr G. Ifvarsson hade motsatt sig förhöjningen men då den icke desto mindre blef af riksdagei godkänd, ansåg talaren, att man bör taga sake ssådan den är. Och då det är fråga om, antinge! sstaten skall få någon verklig inkomst af denn: förhöjning eller om kapitalisterna skola få den så kunde talaren icke annat än bifalla förslaget så mycket mer, som han ansåg detsamma vara både statens och bränvinstillverkarnes intresse ocl icke stridande mot grundlagen. Sedan hrr Petter Andersson och Ola Månssor yrkat afslag, anställdes votering, som utföll med 111 röster för utskottets förslag, mot 33, som vorc afgifna för afslag. I andra punkten föreslår utskottet, att de beslutna förhöjningarne i tullafgifterna å bränvin och sprit samt ättika måtte äfven för innevarande år såsom tilläggsafgifter fastställas och tillämpas från och med den dag K. M:t, i sammanhang med den nya bränvinstillverknings-förordningen, bestämmer. I tredje punkten gör utskottet samma hemställan i afseende på artiklarne kaffe, kaffe brändt, och alla till kaffesurrogat användbara brända växter, kakao, socker och tobak, samt föreslår att tillämpningen af förhöjningen måtte vidtagas så snart ske kan. Båda dessa punkter biföllos utan anmärkningsvärd diskussion. I fjerde punkten föreslår utskottet att, under benämningen vapenskatt, en särskild bevillning måtte utgå efter andra artikeln med halfva det belopp, hvartill den skattskyldige enligt denna artikel är uppförd till beskattning, samt att denna skatt måtte, på samma sätt som bevillningen, vid. 1568 års uppbördsstämmor uppbäras. Ett fö ändradt förslag har blifvit framstäldt af friherre Liljencrantz och hr Bergström, hvilket vi för korthetens skull här nedan benämna friherre Liljencrantz förslag, innehållande att den föreslagna vapenskatten skulle erläggas med ett belopp, motsvarande en fjerdedel af skatten efter andra artikeln samt utgå under åren 1868 och 1869. Diskussionen öfver denna punkt börjades af friherre Liljencrantz, som förordade sitt här ofvan nämnda förslag, hvilket blott innehölle den olikheten i jemförelse med utskottets, att det fördelade skatten på två år. Derigenom skulle den fördelen vinnas, att man afskar eller förminskade möjligheten af förslag vid nästa riksdag till en ny vapenskatt, hvilken talaren ansåg obehöflig, om de vanliga inkomsterna med sparsamhet användas. Grefye Posse medgaf visserligen sanningen derif, att svenska folket vid denna riksdag beskattat sig så högt, att det vore väl om någon lättnad kunde tillvägabringas. Men den lättnad, som nu frågasättes, är alltför obetydlig. Hela skatten skulle nemligen för en egendom med 10,000 rdrs uppskattningsvärde utgöra 1 rdr 50 öre, och på en egendom värd en million 150 rdr. Tal. ansåg let föga vigtigt om detta uttaxerades på en gång ller i två omgångar. Hvad beträftade den föregående talarens yttande, att man, genom antagande af hans förslag, kulle afskära möjligheten af en ny vapenskatt, å var i talarens tanke hvarje riksdagsman så ker på sin sak, att man ieke behöfde kringzärda kamrarne med försigtighetsmått för att förå dem att afslå en skatt, om denna pröfvas obeflig. Blir åter en ny vapenskatt behöfiig vid ästa riksdag, så skola de säkerligen icke af nånting anse sig hindrade att skaffa landet papen, varmed det kan försvara sin sjelfständighet. cal. yrkade bifall till utskottets förslag, (Många nstämde.) Hr Medin hade önskat, att vapenskatten äfven lifvit fördelad på tredje artikeln. Hr Sandstedt yttrade i samma syfte. Frih. Alströmer ansåg en skatt snarare skola fvergå till stadigvarande, om den fördelades på era år och motsatte sig derföre friherre Liljenrantz förslag. Hvad beträfkade yrkandet att katten äfven bort utgå efter tredje artikeln, så mehöll denna artikel så många elika föremål och många, t. ex. testamenten, vore af en art, att de ej gerna kunde för detta ändamål eskattas. Dessutom skulle det medföra så liten ;rhöjning i skatten, att från beloppets storlel u — tet skäl fanns dertill. Yrkade bifall till utskot-s ets förslag. . Hr Aug. Andersson motsatte sig äfven friherrel t