Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

m ester dig, och jag för min del ville zerna om möjligt behålla denne don Estevan i ögonsigte. — I hvad afsigt, Ruiz? frågade Fernando orolig, — du har nyligen varnat nig, och jag har således rättighet att återsitva dig denna varning. — Lugna dig, Fernando, och var öfverygad att det ej skall falla mig in att vörja gräl utan skäl, — men skulle så nträfta, så fruktar jag denne torero lika itet som någon annan menniska. — Låt mig följa dig. — Nej, nej, vi båda tillsammans kunna ej få tillsälle att tala ett förnuftigt ord med honom, och du behöfver ej blanda dig i denna affär; — öfverlemna den åt mig och håll dig på afstånd derifrån. Du ir din fars ende son, arsvinge till samiljen Melendez stora förmögenhet, och hvad ir jag? — En stackars licenciat, en menniska, hvaraf det finns så många, att en mer eller mindre betyder ingenting. — Tala inte så, Ruiz, du vet att man nos oss betraktar dig som den andre sonen i huset, — ja, som den förste och bäste; man framställer dig som ett mönster för mig, handla således som ett mönster. — Det skall jag äfven, — som en obeläckad spansk caballero; — och nu addiog — Om jag kan, så kommer jag ut till lig i morgon på haciendan. Ljusen släcktes, och salen, i hvilken för några ögonblick sedan det gladaste lif nerrskat, låg nu tyst och öde i den förallna moriska trädgården.