Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

gor äro väl berättigade att åter höras och åter afnandlas, ända till dess att desamma blifvit verkligen genomförda och lyckligen lösta. Dessa fråvor, de kunna ej falla, jag derpå viss; ty det kan icke falla, som bakom sig och till underlag har hela landet såsom stöd. Hr Björck ansåg, att betänkandet kunde tjena till en god ledning så väl vid detta som vid många andra tillfallen. Tal. hade ej något emot att landtmannen tillerkändes alla de förtjenster, hvaraf han vore i besittning, men kunde ej annat än sinna,. att en töregående talare gått nästan långt. Erfarenheten hade nemligen visat, att landtbrukarne ofta under de senaste riksdagarne misstagit sig om sina interessen och begått politiska misstag. Om det ej kunde nekas, att bondeståndet fört framåtskridandets bantr, så hade det dock icke varit ensamt derom, ty äfven borgareståndet kunde man ej frånkänna åtskil förtjenster i detta fall. För egen del ville tal. c någonting derom, att jordbrukaren ville hafva någon eftergift i en mängd gamla bördor, t. ex. indelningsverket, innan han åtoge sig några nya; men önskade att man måtte lagga band på sin otålighet samt ansåg, att jordbrukaren skulle vara bäst belåten med att ej alltför hastigt göra sina fordringar gällande. Beträffande nu föreligg: i kunna förklara den svåra ställning, hvari jordbruket för närvarande befunne Under de s. k. krigsåren, 1S54 och förhållanden öfverflöd på kapitaler i landet, hvilket i hög grad förökade produktionen. Egendomarne stego långt utöfver deras naturliga värde, och en spekulationslusta uppstod i hela riket. Det vore visserligen sannt, att blott en mindre del af jordbruksfastigheterna under dessa tider öfvergick till nya egare samt att sålunda blott ett fåtal betalt sin jord för my Men hvar och en började att uppskatta sin egendom efter det gångbara priset samt inrätta sin hushållning derefter. Följden hade då blifvit, att man åsamkat sig skulder, hvilka år efter år vuxit, ända till dess de uppslukade hela egendomen. Hade detta förhållande varit öfvergående, hade ej verkan blifvit så stor, men genom de kapitaler, som jernvägslånen införde i riket. uppehölls det länge och uppehålles ännu idag. Lade man härtill d kade prisen på arbetslönerna, till följd af det forcerade arbetet på jerr så hade man orsaken till den nuvarande förlägenheten. Men jordbrukaren vore ej den ende, som haft olägenhet af de förändrade förhållandena. De öfriga näringsidkarne hade redan betalt sin skuld; de hade redan gått öfver ända. För öfrigt var denna olycka gemensam för hela Europa; yttre omständigheter hade vållat en kris öfver hela verlden. Öfver allt h budgeten blifvit höjd, i England t. ex. med 70 procent. IIvad i varande betänkande beträflade, så vore alla deri framstälda förslag af den omfattande beskaffenhet, att de fordrade en lång tid för utredning. Intet af dessa kunde genast tillämpas. Utskottet hade ej kommit längre än till uttalande af allmänna satser och åsigter, hvilka det väl vore nyttigt att diskutera ör att få veta hvarandras tankar, men hvilka satser dock kunde tillämpas än på ett, än på ett annat sätt. Detta visade sig bäst vid frågan om grundskatternas aflösning, derom man hört olika åsigter under öfverläggningen uttalas. Yrkade, att punkten skulle läggas till handlingarne. Hr Rundbäck erinrade om att utskottet med opartiskhet sökt fullgöra sitt uppdrag samt framlägga allt, som talade för och emot, till begrundande både för regeringen och sepresentationen. Erkände man, att utskottet grundat sina slutsatser på riktiga undersökningar, då måste man också erkänna, att något måste göras för att afhjelpa jordbrukets förlägenhet samt skaffa detsamma förlag och hjelp. Men det hade visat sig, att så fort man kommit till något resultat, så komme alltid e obotfärdigas förhinder i vägen. Utskottet hade eslagit utjemnandet af de bördor, som hårdast yngde på modernärnigen och att grundräntorna i öljd deraf skulle aflösas. Om den allmänna rörelsen ej deraf skulle lida, måste aflösningssumman, i mån som den inflöte, ingå i ett särskildt förvaltande verk för att derifrån åter utsläppas i rörelsen. Utskottet hade ansett Allmänna Hypoteksbanken som den lämpligaste, utan att dermed ovilkorligen hafva velat påstå, att aflöningsmedlen derstädes skulle insättas. Yrkade bifall. Hr Lindström hade blifvit uppkallad i anledning at hr Siljeströms anförande och ville bemöta några af dennes yttranden, men innan talaren gjorde detta, ville han tillkännagifva, att han afstode från sitt yrkande om afslag och förenade sig med dem, som yrkat; att punkten skulle läggas till handlingarna. Hvad nu det omnämnda anförandet beträtfade, så hade talaren funnit, att framställningen i början varit lyckad, men icke så slutet. Lika gerna som att sluta med ,,Gud och Sverges allmoge hade han som slutmening kunnat begagna den romerske senatorns ord: Karthago måste töstöras; ty andemeningen af den senare delen af anförandet tycktes gå ut derpå: ,hellre än att förena oss, må vi förstöra hvarandra. Han hade talat om ett landtmannaparti, måhända för att reta partierna emot hvarandra. Det hade vidare blifvit sagdt, att det funnes några, som ville nedsätta och brännmärka detta lanndtmannaparti samt vägra detsamma sin hjelp och sitt bistånd. Men denna uppfattning vore oriktig. Ty för egen del hade talaren i många frågor stått i dess led. Antingen hade den föregående lalaren ej genomträngt ämnet eller också hade han ej velat riktigt framställa det. Ej kunde man säga, att jernvägar och kanaler blifvit byggda för handel och sjötart eller för något annat enskildt interesse, utan för hela landet. Men genom framkastandet af sådana satser stälde man klasser emot hvarandra, som, i stället att bidraga till hvarandras lycka, möjligen kunde komma att förstöra hvarandra. Ofta finge man höra, när fråga vore om utgifter, att jordbrukaren vore den, som i sista rummet finge betala desamma. Men månne icke äfven de öfriga samhällsklasserna också bidrogo härtill? Man hade sagt, att enskillda sedelutgifvande bolag blifvit gynnade. Men hvarför vore dessa bolag inrättade? Jo, just för att bereda en lyftning åt jordbruket. Man hade velat låta påskina, att en strid påginge emellan penningen och arbetet. Här funnes ingen sådan strid, men man uppväckte en sådan, om man, lik en Rebespierre eller Danton i Jakobinerklubben, inkastade en brandfackla, som kunde bringa interessena i strid emot hvarandra — till fördel fö hvilka lemnade talaren derhän. Talaren hade ej bestridt det särskilda utskottets befogenhet att göra hvad det gjort. Tvärtom uppdraget hade varit så stort, att om det vore nå: gon anmärkning som kunde göras, så vore de deröfver, att det funnes många andra omständig RA VN AS JR fa LR . ER RR — i