Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

till sig sjelf: — Vi alla? hvarunder hon trang sig att bibehälla en glad, obekymrad min. — Spela upp, musikanter! ropade Estevan, — vi vilja dansa, eller om ni tillåta det, caballeros, så ville jag gerna se huru personer af ert stånd utföra en fandango; kanske Dolores vill vara så älskvärd att räcka don Cisneros sin hand, och för det andra paret behöfva ni ej sörja, tillade han med ett högt skratt. — Vill ni inte dansa med mig, Estevan? frågade Dolores. — Sedermera, min dufva. — Hvad säger du, Teresa? — Jag säger att don Fernando ej behöfver någon förespråkare, och emedan han sjelf inte bjudit upp mig till dans, så har jag ingen lust att dansa fandango med honom. — Af samma orsak kan jag ej mottaga don Cisneros hand, så stor den äran än hade varit. — Och likväl skola vi dansa, utbrast Teresa med glänsande ögon, — ole salero vi båda ensamma; — hvad säger du, Doleres? Toreron tycktes ej bry sig om att man afvisat hans förslag, ty han slog tillsammans sina händer, vänd till musikanterna, och ropade till de unga männen: Om de båda dansa tillsammans, skall ni få se något hvarom vi alla skola drömma i natt; — hallo musikanter! Er bästa sandango, och ni andra, gif rum åt Dolores och Teresa! Den : förstnämnda tycktes ett ögonblick obeslutsam om hon skulle gifva vika för sin väninnas önskan, men då nu guitarrerna och tamburinen ljödo, då de andra