Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

ntryck hans familjenamn hade gjort på MHendovia, och derför kunde han ej afhålla ig från att svara honom: — Jag hoppas ni ej skall ångra att lafva gjort en ung, obetydlig mans betantskap, och emedan vi nu känna hvarundra, så vill jag här meddela er namnet på min bäste vän, den unge mannens, som nu nalkas ost; se här, Ruiz! Du skall ära känna Spaniens berömdaste torero, lon Estevan Mendovia, -och detta är don Ruiz Cisneros. Tjurfäktaren betraktade den unge, framträdande mannen och sade förvånad: — Don Ruiz, ni måste hafva ett alter ego här i Sevilla, — en af mina kolleger, ty jag har aldrig sett en större likhet; — ni behöfver dock ej skämmas derför, ty den unge man jag menar är på bästa väg att bli en stor espada. — Den, om hvilken ni yttrar er så smickrande, är jag sjelf, men jag, en obetydlig afficionado, vågar ej emottaga ert beröm. — Caramba, — ni har en säker hand, hvilken jag skulle afundas er om jag inte vore Estevan Mendovia. men det är en ära för oss att söner af så goda hus utöfva den ädla tauromaquia; det måste höja vårt stånd och kunde återföra den goda tiden, då kejsare och konungar ej försmådde att föra den röda manteln och värjan, samt då en stor torero kom och gick hos de förnämaste familjer likasom hos sina likar; — och, en skön tid! Lyckligt för oss alla om den återkom, Dolores, som ej hade förlorat ett ord eller en blick af tjurfäktaren, och som med en svartsjuk qvinnas skarpsinnighet hade tolkat hvar och en af dem riktigt, sade