Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

Andra kammaren, Diskussionen om Jordhruksbetänkandet. (Forts N:o 105.) Ir Key. Vi stå nu å nyo framför en fl som mera än de flesta andra framkallar yttringar de två olika verldsåsigter, som på senare tider i bekämpat hvarandra inom vårt land. . menar optimisterne och pessimisterne, de modige eller de missmodige. Båda hafva vanligen haft rätt och båda orätt. Intrycket är beroende af huruvida lifvet och förhållandena s skådas, om jag så må säga, endast på afvigsidan eller blott på rätan och derefter bedömas. Båda åsigterna kunna vara lika riktiga och lika ensidiga. Utskottet har ansett sin pligt vara att undvika all ensidighet och se saken på ju flera sidor desto bättre, för att kunna i en helgjuten bild uppfatta vårt lands ekonomiska och sociala ställning i alla dess olika faser. Den tal., som börde diskussionen, har sagt, att utskottet idit si fogenhet, men motionen var till till allt hvad utskottet an också sagt, att förlägenheten inker sig endast till indivimot vanligheten. skyldig an strax derefter påstod, att de föl åtgärderna voro otillräckliga att afhjelpa den närvarande förlägenheten. Att tillståndet är betänkligt, all vår vackra utveckling och företagsamhet oaktadt, framgår tilläckligt deraf, att antalet af anhäng orda utsökningsmål på S år, från 1S57—15 stigit från 78,41 till 171,512, att beloppet af den utaf samtliga konungens befallningshafvande ådömda skuldsumma under samma korta tid stigit från 1,565,744 till 17,568,670 rdr; att lagfarna köp efter utmätning eller konkurs likaledes på dessa 8 år ökat sig i högst betänklig grad, då desamma 1857 uppgingo till 1,041,998, men 1865 till 7,295,261. Derjemte hafva tullinkomsterna nedgått efter franska traktatens tillämpning, ehuru tiden varit alltför kort för att med visshet kunna sluta till antingen detta nedgående varit en deraf gifven följd eller en af tillfälliga och öfvergående orsaker framkalad verkan. Lägger man emellertid till det öfriga, att blott under en half mansålder, eller sedan 1840, tillökningen i de serskilda hutvudtitlarnas årliga anslag ökats, bråktalen oberälenade, den första med 31, den andra med 135, tredje med 41, sjerde med 51, femte med 91, sjette med 200, sjunde med 193, åttonde med 207 och nionde med 92 2, eller i medeltal med 107 2, så påstår jag sannerligen icke annat, än att man antingen måste vara rent af blind eller också icke vilja se, för att kunna förneka landets närvarande, högst betänkliga ekonomiska ställning. Jag vågar påstå, att det var känslan af detta. allmänna betryck och insigten om den gamla representationens oförmåga, såsom denna var sammansatt, att kunna kraftigt gripa in och rycka tillbaka fäderneslandet från den brant, hvarvid det befinner sig, som till stor del föranledde representationsförändringen. Mången, sem icke af politiska skäl kunnatjöfvertygas om densammas berättigande och nödvä rdighet, blef det mer och mer af ekonomiska grunder. Och det vore derför fö denna kammare icke blott ett förbiseende af opi nionen hos hemmavarande kommittenter, det vore snart sagdt ett förnekande af sitt eget ursprung, om densamma icke skulle både erkänna och allvarligt behjerta det närvarande betrycket i alla näringsförhållanden. Jag vågar icke hoppas att derom kunna öfverty de ärade motståndarne, blomstermålarne, så väl de gamla mästarne som de unge eleverne, på hvilka torde kunna tillämpas det bekauta yttrandet om Bourbonern att dejingenting lärt och ingenting glömt. Förgäfves skall man söka undanskjuta sådana frågor, som dem om grundskatternas aflyftande från jorden, om indeli erket, öfriga skatter och onera, uppbördssättet, ökade tillfällen till besparingar, en förändrad banklagstiftning, förbättrade kreditlagar, jordbruksministör m. m. Man såger visserligen, att en stor del af dessa frågor redan förut blifvit behandlade både inom riksdagen och komitcer, att ganska få förneka deras s eller mindre berättigande, och att det derför icke tjenar till något att nu härom framkomma med upprepade önskningar och uttalanden. Jag finner det ej så, ty, om allt detta är sannt, hvarför ej säga det? Och är det sannt, hvarför icke upprepa det, och ännu en gång — är det sannt, hvarför skall sanningen då vara så obehaglig att I 2? I motsats härtill vill jag för min del förklara, att alla dessa fråAAA33. ar a a a utan i 3 :