Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 3

synas i sanning flera exempel på den allmänt be sintliga penningeförlägenheten ej vara erforderliga Att verklig nöd är för handen anser utskotie vara orättvist och otacksamt att påstå, men fin ner det obestridligt att en svår förlägenhet före finnes. Oaktadt jordbrukets och näringarnes i all. mänhet både storartade och i flera afseenden löf tesrika framsteg, är ett betryck omisskänneligt som, om det-länge fortfar, lätteligen kan komma att menligt inverka på och sålunda väsendtlig.Jhämma den vackra utvecklingen. För näringsidkaren i allmänhet och särskildt för jordbrukarer tvekar utskottet ieke att anse den nuvarande fi nanciela ställningen såsom i hög grad ogynnsam, om än olika i olika län. Den andra delen af utlåtandet innehåller ett angifvande af de orsaker, som enligt utskottets åsigt föranledt det penningebehof, som inom jordbruksnäringen sedan någon tid tillbaka gjort sig i så hög grad kännbart. Dessa orsaker äro i främsta rummet jordbrukets egen utveckling; hvartill komma såsom samverkande orsaker den under förra årtiondet stegrade spekulationslusten i fråga om fast egendom, ett i viss mån improduktivt förslösande af de vid samma tidpunkt så rikligt erhållna tillgångarne; de på sednare tider i så vidsträckt sskala företagna jernvägsarbetena och den i en hast högt uppdrifua trävarurörelsen i de norrländska länen, samt deraf föranledda omkastningar af en mängd bestående förhållanden; de både till antal och omfång utomordentliga industriella arbeten, som nästan öfverallt företagits, med deraf följande kapitalefterfrågan och förhöjd penningeränta; sädesprisernas nedtryckande derigenom att spanmål under och efter sista amerikanska kriget börjat öfverföras till Europa. Såsom orsaker, hvilka jemväl hvar i sin mån bidraga att menligt inverka på jordbrukarens ställning, anför utskottet vidare, statsbudgetens ökande, den ojemna fördelningen af grundskatterna, de i så hög grad ökade kommunalutskylderna, indelningsverket; den plötsliga öfvergången i afseende å branvinslagstiftningen, som i viss mån kan sägas hafva gått längre än som numera anges för ändamålets vinnande nödigt, genom att i don praktiska tillämpningen hafva alltför mycket inskränkt tillfället för jordbrukaren att kunna på lämpligare sätt sjelf använda eller till andra afsätta sina produkter; den under sednaste årtionde genomförda förändring i systemet för vår tull-lagstiftning, angående hvilken utskottet, ehuru utskottet tror, att den varit till principen sann och rigtig, att tiden för denna förändring varit inne, och att en återgång till det fordna förhållandet härutinnan icke torde vidare ens böra ifrågasättas, dock hyser den föreställningen, att reformens genomförande hittills skett, utan att vara med hänsyn till jordbruket så förberedt som önskligt varit, hvarigenom svårigheten att vänja sig vid de nya förhållandena och lämpa sig efter produktionens nya rigtning icke obetydligt förökats, samt att vid denna öfvergång till det friare utbytet mindre afseende blifvit fästadt å jordbruket än som skett i åtskilliga andra länder vid likartade tillfällen och som vår modernärings vigt och betydelse äfven här haft rätt att vänta, hvilket förorsakat ganska vidsträckta rubbningar och olägenheter. Slutligen förklarar utskottet att till försämrande af jordbrukets ställning jemväl bidragit: den riktning som de enskilda bankernas rörelse, isynnerhet deras utlåningsrörelse på sednare tiden, tagit; att hypotheksföreningarne, till följd af sitt beroende af allmänna hypotheksbanken, varit ur stånd att i större utsträckning än som skett anskaffa de lånetillgångar, som förespeglats jordbrukaren, äfvensom att de genom den på sednare tiden så ojemna penningetillgången föranledt svåra fluktuationer i allmänna rörelsen; att väsendtliga olägenheter ännu vidlåda kreditlagstiftningen samt att våra gängse kreditbruk, som genom kongl. förordningen den 4 Maj 1855 vunnit bekräftelse, lägga grunden till icke så litet vingleri och utgöra ett väsendtligt hinder att i vårt land införa en ordnad penningerörelse. Beträffande lagstiftningen rörande den s. k. fria räntan, eller kongl. förordningen den 13 September 1864, angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom, anser utskottet visserligen den princip, som ligger till grund ; för denna lagstiftning, i och för sig riktig, men utskottet kan dervid icke undertrycka den tanke, att den förändring i äldre förhållanden, som genom berörda kongl. förordning egt rum, blifvit på en, med afseende å den rådande penningebristen särdeles olämplig tid vidtagen, hvadan den ock haft till följd en förökad räntefot, under det den sdarligen kan sägas hafva — åtminstone frän landtmannens synpunkt — framkallat ökade förlagstillgångar. (Forts.)