Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 2

— Nå så lemna mig då i fred äfven ni; då man inte har någon dansör, så kan man ju icke dansa; — inte sannt, morbror? yttrade den unga slickan till kanonikern. Denne betraktade smäleende hennes glänsande ögon och purprade kinder, hvarefter han sade med en blick omkring sig: — Skada, Paulita, att jag inte kan erbjuda mig sjelf, -— ja, om jag för tjugo år sedan hade träffat en sådan förtrollerska som du. — Men morbror, då var ni ju redan prest. — O, att dansa en bolero eller favdango är ingen synd, och mitt stånd skulle föga afhålla mig i dag, om jag vore ung och öfvad som vår licenciat don Ruiz derborta. — Ung — ja, sade den sköna spanskan och tillade med ett uttryck af förakt, — men öfvad? — Han var det kanske förr, men ru har han glömt allt för sin svarta drägt. — Ni menar väl mig, Paulita? frågade den unge licenciaten, likasom vaknande från en dröm. — Hvem annars, sade domherrn, — men det vare skada om hon hade rätt, och du skulle hafva glömt allt; — vid San Jago, då jag påminner mig huru du för några år sedan, på del Corpus-dagen, i din pagedrägt dansade framför högaltaret, ja så väl, att du ådrog dig sjelfve erkebisköpens höga, välvilliga uppmärksamhet, så begriper jag inte hur du skulle kunna hafva glömt allt under ett par år. — Brist på öfning, Tio. — Ah, bah! brist på öfning; — en caballero af ditt blod, derjemte en ung man,