Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 2

Bref från John Ericsson, (Nedanstående på engelska språket författade skrifvelse, från John Ericsson till chefen för sjöförsvars-departementet, har blifvit red. af Posttidningen meddelad, för att, enligt kapten Ericssons uttryckliga önskan, offentliggöras inför den svenska allmänheten:) Jag har uppskjutit att tillskrifva eder angående de många i svenska tidningar offentliggjorda meddelanden rörande sjöförsvaret, intilldess deras författare haft tillfälle att anföra alla sina anmärkningar mot det nya systemet och planen till den nya pansarbåt, jag haft äran framlägga till eder granskning. Tiden synes mig nu. vara inne att vidröra dessa offentliga anmärkningar och att underkasta dem en noggrann kritik, framhålla de många felaktiga uppgifterna och bevisa origtigheten af de theorier, som uppställts emot det system, ni synes hafva antagit för att skydda Sverges kuster. Innan jag vidrör sjellva fri gifva att jag skrifver på engelska språket; men jag finner detta vara för mig det för att undvika att uttrycka mig felaktigt; st hvad jag har att säga grundar sig på fakta, nästan uteslntande engelska eler a nska, och att fler citater ur oflentliga handlingar, dels k ssens, dels parlamentets. samt ur rapporter från amerikanska och engelska officerare, blifva oundviklig Jag hoppas att dessa skål må anses tillfyllest rättfär att j nska, hvilket jag Enär bestyckningsfrågan är den vigti minstone den som först torde böra a ; förberedande arbeten att åstadkomma kanoner för kustförsvaret redan äro lörjade, så anhåller jag att jag får upptaga denna fråga, innan jag bemöter hvad motståndarne anfört angående det fasta och det rörliga försvaret. Rosaltaten af de första skjutförsöken mot pansartafla i England ådagalade tydligt, att den starkaste plana pansarsida kunde genomskjutas medelst grof kaliber och tunga projektiler, samt att pansarfartygen, tillhörande Englands fruktade medtäflare på andra sidan kanalen — pansarskepp, hvilka så oförmodadt frambragts, — kunde besegras af dylikt artilleri. Följaktligen sparades ingen kostnad och millioner pund sterl. offrades på försök att åstadkomma grofva kanener. Märkligt var det, att Englands artillerister, med sir William Armstrong i spetsen, utan att praktiskt pröfva frågan, förkastade bruket af gjuljern och med ens begynte bygga ofantliga kanoner af smidt jern. Inom kort förvånades hela Europa af de bjerta beskrifningarna på en 1312 eng. tums 609p:dig kanon, till hvilken användes 90 engelska skålpunds krutladdningar. Amerika vägrade likväl att deltaga i förväningen. Snart befanns, att den smidda materielen icke kunde uthärda de stora laddningarna, och att den ena efter den andra af dessa så prisade 600-p:diga kanoner blef kasserad. Englands stora tillgångar och skickligheten hos dess jernärbetare anlitades förgäfves — 609-p:dingarna fortsatte att springa, några efter endast ett halft dussin skott. Följden blef, att den stora kanonen; som sades skola åt England återvinna öfverlägsenheten, måste öfvergifvas för en kaliber af 1012 eng. tum. Denna sednare berömdes i sin ordnivg; men det dröjde icke länge innan man fann, att; trots denna betydliga kaliberreduktion, man ändock icke förmådde frambringa en pålitlig smidd kanon. England erfor förödmjukelse vid de i offentligt tryck ofta upprepade berättelserna om de 12-tums smidda kanoner som sprungo. Under sådana ogynnsamma omständigheter tog man sin tillflygt till den utvägen att insätta en ståltub i kanonen och att ytterligare minska kalibern till 9 eng. tum och krutladdnina san, ber jag er till