Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1867, sida 3

te mansatt af stridiga elennter, hade dock alla dess r ledamöter varit lifvade f en varm fosterlandskärlek, alla hade sökt aj gå hvarandra till mötes a för att kunnna vinna tt vigtiga målet, framläg: gandet af ett förslag tilett försvar, som på samma gång det öfverensstnde med fäderneslandets i tillgångar, kunde värnaletsamma emot en rofly1 sten fiende. Tal. troddeatt utskottet löst sin uppI gift på ett temligen tillfdsställande sätt och hoppades, att de anmärknimr, som under diskussio-) nen blifvit eller blefvoramstälda, skulle kunna någorlunda fullständigt ederläggas. Man kunde micke nog beklaga, om etänkandet helt simpelt ; och enkelt blefve, utanatt hvarje punkt grani skats, återremitteradt, t: afsigten med ett sådant beslut kunda ej vara nån annan än att undanskjuta denna fråga. Me tal. hemställde, om ti! derna inom det öfriga Lopa voro sådana, att vi kunde afbida en lämplåare tidpunkt och lugnt lägga armarna i kors. jj blott representationen sutan hela den öfriga nadnen hyste den öfvertygelsen, att något borde gras för ordnandet af vårt försvarsverk, och derför irde man ej besinningslöst bortkasta ett arbetesom fordrat så mycken stid som detta, utan att kammaren uttalat sina såsigter öfver hvarje punt, hvilket vore så mycket nödvändigare, som denu, sedan riksdagen tasgit initiativet — hvilket åhända bort förbehållas den andra statsmakte — vore dennas ovilkorliga pligt att gifva reeringen en ledning vid uppgörandet af sitt f Så väl af en reservant inom utskottet som i flera talare hade den beskyllning blifvit framstäl mot utskottet, att detÄsamma begått en orättvisamot rustoch rotehållarne, då det föreslagit inelningsverkets aflyftande från jorden emot aflösmg, och såsom stöd för detta påstående hade man åeropat de gamla knektekontrakterna, enligt hvilh hemmansegarne sjelfva, deras barn och folk, sm till gärdarnes kultur och bruk ersordrades, skile mot skyldighet att för hemmannen hålla häst ch karl till krigsbehof eller blott det sistnämda ara befriade från personlig Kkrigstjonst. Tal. vie i anledning häraf kasta en blick på uppkomsu af indelningsverket. Redan i de allra äldsta tidr uppsatte jordegarne 2 försvaret. Sedermera komm utskrifningarna, som verkstäldes dels eftor matlagt och dels efter gärdtalet som beräkningsgrund. Till en början indelades flera matlag på en ote, som det ålåg att R hålla en man i fält. Detta ortsattes till 1642, då gårdtalet antogs till beräknigsgrund. På så sätt uppkom indelningsverket alsig sjelft så småningom, långt innan rustoh rotehållarne genom iklädandet af lagliga förbinelser förpligtades dertill. Sålunda kunde man fina, att landets försvar . alltid ålegat jorden. Hvad nu särskildt anginge den genom de s. k. knektebntrakten träffade öfverenskemmelsen emellan rstoch rotehållarne å ena samt kronan å andra älan, så hade densamma ständigt undergått förindringar. Redan under Carl XII hade rustoch ptehållarne måst ikläda sig förbindelsen att uppsäta s. k. enrolleringsmanskap jemte flera andra festärkningstrupper. De ursprungliga kontrakternaålade jorden att bekläda och underhålla mansapet, men dessa onera hade blifvit efterskänkta. En af roteringens svåraste bördor var att unde krigstid uppsätta vakanta nummer, meu frår denna blefvo rotehållarne befriade från 1812, ler när beväringsskyldigheten infördes. Dessuom hade mångfaldiga eftergifter blifvit gjorda, och knektekontrakten hade ej heller af jordegarie blifvit upptylda. Man hade sagt, att rättvisan forlrade, att rustoch rotehållareskyldigheten upphörde utan lösen, men tal. kunde ej på detta ätt uppfatta begreppet rättvisa, ty det skulle tvirtom vara en orättvisa att pålägga de samhällskasser, som förut varit befriade, den börda man olle aflyfta från jorden. Man borde nemligen betälka, att denna rotering vore öfver 200 år gamma, att den vore af båda statsmakterna erkänd samtatt rustoch rotehållarne kommit i besittning af sina hemman med de onera dessa af ålder hift och att deras värde varit i förhållande derefter Rättvisan kunde sålunda ej åberopas. Deremt funnes tvenne andra skäl, nemligen billighet ocl statsklokhet, som fordrade, att de bördor, som msamt hvilade på jordbruket, småningom aflyftes och fördelades lika på öfriga medborgare, som utar knot borde åtaga sig de förökade utgifter, som deraf blefve en följd. Huru skulle emellertid en ådan förändring på ett rättvist sätt kunna tillvägalringas? Tal. hade fö reställt sig, att jordbrukaen borde beredas tillfälle att genom amortering småningom och i mån af tillgång afskudda sig en birda, som hårdt tryckte modernäringen. Vidare har man mot utslottets förslag anmärkt, att det skulle medföra så merma kostnader, att svenska folket ej skulle mikta utgöra desamma. Huru förhölle det sig med len saken? Det vore visserligen sanat, att de årliza kostnaderna för den af utskottet i sina allmänmste grunddrag framlagda planen till försvarsvercets ordnande komme att öfverskjuta de närvarante med 5,425,743 rdr. Men vid bedömandet af dem förökade kostnaden finge ej förbises de motsvarade lättnader och fördelar, som kunde vinnas. Till en början inbesparades nemligen alla indehingsverkets i budgeten icke synliga kostnader, hvilka utskottet ej ansett sig böra antaga högre än till tre och en half millioner rdr, ehuru Agardh i sin statistik uppskattat dem till 5,800,000 rdr. Den ökade kostnaden skulle sålunda ej uppgå till mer än 2 millioner rdr, men i sjelfva verket komme det att betydligt understiga detta belopp, ty dels hade utkottet, som inom sig tillsatt en särskild komite för uppgörande af approximativa beräknin; ansett sig böra upptaga de med det nya förslaget förenade utgifterna snarare för högt än för lågt, för att ej derigenom locka representationen in på en oriktig bana, dels ock uppkomme besparingar genom armåförvaltningens förenkling, befälets lönereglering, boställenas indragnimg till statsverket m. m. Och hemställde talaren, huruvida man icke — äfven med antagande af en förökad kostnad af 2 millioner — erhållit en ötvad och med nödtorftigt antal befäl försedd armå, som i behofvets stund kunde uppbringas till 90,000 man, i stället för den närvarande, bestående af 30,0000 man jemte en föga öfvad och högst otillräcklig befalsstyrka, för ett jemförelsevis billigt pris. Hvad nu särskildt den 1:sta punkten beträffade, hade densamma varit föremål för lifliga strider nom utskottet. Tal. ville visserligen medgifva. itt det ginge an att bilda en armå af endast beväringen, men dertill skulle fordras en så lång och genomgripande öfning, att uppoffringarne blefvo illför stora. Preussen fordrade t. ex. af hvarje värnepligtig 3 års garnisonstjenst, och i Danmark vore öfningen för beväringen beräknad till minst 6 och högst 16 månader. Vore det nu tänkbart, att Sverges söner skulle kunna under en så lång tid dragas från jordbruket och de öfriga näringarna? Men då det å andra sidan vore nödvänligt att sörja för att vår armå erhölle så mycken krigsbildning, att den ej genast fördes emot fienden såsom till ett slagtfält, ansåg tal, att man åtminstone ej ännu kunde undvara en stam. Yrkade bifall. 11lI. La