Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1867, sida 3

de varit att man ansett, att en arme, på hvilken fosterlandets försvar hvilade, borde hafva mycket mera öfning än den indelta armåön, hvilken dess-l utom aldrig haft någon särdeles framgång. Följden af denna skrifvelse hade imellertid blifvit neäsättande af försvarskomitän, hvars förslag K. M:t framlagt för rikets senast församlade ständer. Sedan detta fallit, hufvudsakligen till följd af det sstarka missnöje den föreslagna lottningen väckt, svore det representationens pligt att taga initiativet. Tal. framställde härefter åtskilliga anmärkningar emot utskottets betänkande, såsom att det sendast hållit sig vid den ekonomiska sidan, men sej omnämnt, om stammen borde eller skulle bilIdas genom konskription; att någon skilnad imelslan värfvad och indelt stam på sätt utskottet föresstält sig den senare ej fanns: att utskottet i stälslet för att taga de nu befintliga förhållandena till I utgångspunkt bort söka utvägar för att lindra det sonus, som för närvarande tryckte modernäringen, eller indelningsverket, hvilket nu blifvit lagdt på I kommunerna — en förändring hvaraf ingen menniska hade någon nytta. Tal. ansåg att staten borde helt och hållet lösa knektetorpen. Den indelta armens förbättring borde sökas i ett föränsdradt aflöningssätt m. m. Tal., som trodde det vara hvarje medborgares pligt att uppeffra sig för fosterlandets försvar, tilltrodde sig ej kunna fota fägot förslag på sin egen åsigt, utan yrkade biall. Hr Ola Jönsson trodde, att man kunde besvara denna punkt med både ja och nej, allt efter som man ansåge öfvergångstiden från det närvarande försvarssystemet till en allmän folkb ning behöfva mer eller mindre utsträckas. För egen del trodde tal., att högst 10 år dertill skulle erfordras. I så fall kunde rustoch rotehållarne, som öfver 200 år fått vidkännas indelningsverkets bördor, stå ut några år till, då man hade hopp om Jatt orättrisan blefve afhulpen. Tal. föreslog, att punkten skulle få följande lydelse: att svenska armån skall tills vidare bestå af stam, innefattande befäl och trupp samt beväring, och yrkade bifall dertill. Hr Uhr hyste den öfvertygelse, att, äfven om den indelta armn indroges. man ej kunde undvika att hafva en stam. Yrkade bifall. Hr Hedengren instämde med den förste talaren i beklagandet af den tunga, som aflösningen af indelningsverket komme att medföra. Vore det orättvist, saknade det rättslig grund, borde indelningsverket ej längre bibehallas utan aflystas från jorden. Till en sådan äsigt hade tal. kommit vid jemförelse af den öfverenskommelse, som blifvit träffad imellan rustoch rotehållarne samt k nan med införandet af den allmänna beväri skyldigheten. Tal. hade med tillfredsställelse läst I utskottets betänkande och ville för sin del ingalunda bidraga till att sönderrifva detsamma, helst; alltför starka åskmoln uppstego på den politi: horisonten. Tvenne af Europas stormakter närmade sig alltmer de nordiska rikena, och det vore ej omöjligt, att på samma gång Preussen anföll Danmark, Ryssland kastade sig öfver Sverge. Från Engelbrekts och Gustaf Vasas tider bure historien vittnesbörd derom, att den mindre jordbrukaren ej stått tillbaka, när det varit fråga om fäderneslandets försvar. Tal. öfvergick derefter till den föreslagna aflösningen af indelningsverket och trodde, att den nya anordningen skulle medföra alltför dryga kostnader för kommunerna. Hellre skulle han derför önskat indelningsverkets bibehållande mot ersättning till rustoch rotehållarne af hälften eller två tredjedelar af kostnaden från de samhällsklasser, som nu ej vore betungade dermed. Tal., som ansåg det orätt att bortkasta den öfning, som indelta armån nu egde, förordade på det varmaste bifall till 1:sta punkten. Hr Grafström trodde ej, att någon på fullt allvar kunde begära, att stammen nu skulle indragas. Yrkade bifall. Frih. Gripenstedt ansåg, att det skulle vara svårt för den, som ej förut visste, hvarom frågan vore, att utaf den nu förda diskussionen så en fullständig kännedom derom. Här hade man afhandlat indelningsverkets aflösning, men tal. ville erinra, att derom ej nu vore fråga, utan föremålet för öfverläggningen utgjorde endast 1:sta punkten, hvari föreslås, att svenska armcen skall utgöras af stam och beväring. Det vore beklagligt, att de enskilda interessena skola vid a af en så vigtig fråga som denna vara vi och inlägga ett ord till förmån för sig sjelfva. Om man nu hölle sig vid den föredragna punkten, blefve frågan den, huru det möjligast kraftiga försvar skulle kunna åstadkommas? Tal. hade med intresse funnit, att utskottet på ett klart och grundligt sätt löst trågan, och ansåg, att det vore en förbättring, att utskottet i stället för att sysselsätta sig med de särskilda motionerna sjelf uppbygt någet. Som ett skäl för frågans undanskjutande hade man föreburit, att regeringen men ej representationen borde taga initiativet. Men regeringen hade redan yttrat sin åsigt och tagit initiativet med framläggandet af ett förslag vid sistl. riksdag. Ehuru detta förslag ej bli af representationen gilladt, framgick dock tydligen deraf som den ledande grunden, att stammen borde bibehållas. Det vore derför representationens pligt att nu yttra sin tanke, på det att regeringen derpå kunde grunda ett blifvande förslag. Hvad nu särskildt den förelragna punkten beträffade, så framställde sig sjelfmant den frågan, huruvida omständigheterna äro sådana, att nationens krafter böra tagas i anspråk för åstadkommandet af ett starkare försvar. Och talaren trodde, att hvars och ens samvete skulle säga honom, att det ej ginge an att med likgiltighet betrakta denna fråga, utan landet måste ansträngas för att försvara sin sjelfständighet. Mycket högre än de enskilda intressena stode de gemensamma, som bjödo oss att bevara vårt lands oberoende och trygghet. e Yrkade bifall. — Vid anställd votering emellan s: bifall och återremiss segrade den förra meningen med 116 röster emot 39. Angående 2:dra punkten, hvari utskottet tillstyrker, att stammen skall vara både indelt och värfvad, uppstod en kort diskussion, hvarunder frib. Liljencrantz. hrr Uhr och yrkade afslag. anförande som att man ej borde binda sig genom ett förhastadt beslut, att den indelta och värfvade soldaten hädanefter komme i samma ställning, så väl i afseende på aflöningssättet som i afseende på ställningen till konung; makten m. m. Å andra sidan ansågo hrr v. Troil, Hedlund, Mannerskante och Sven Nilsson, att, ehuru indelta soldatens ställning hädanefter blefve betydligt förändrad, han dock i många fall komme att skilja sig från den värfvade, som vanligen vore förlagd i garnison, under det den förre vore stationerad på landet. Med 88 röster emot 53 afslohs pukten. Minoriteten röstade för bifall. Kammaren åtskildes kl. half 3 e. m. (Forts.) Er ronne grå sma Ja RÖRA ROR — llandelsunderrättelser. j j C. A. Larsson i 0 5 1 j