Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1867, sida 2

riens sakta. Mot dessa dogmer har emellertid bondvettet en sanning att anföra, som icke låter pruta med sig, och hon är, att i samma mån ett land under fredens år utsuges af sitt s. k. försvarsväsen, i samma mån är det i nödens stund beröfvadt krafter att använda till sitt försvar. Till denna sanning kunna läggas andra, som bondvettet måhända äfven har instinktivt inne, t. ex. den att den krigserfarenhet, som en milisstyrka inhemtar under de första månaderna af ett verkligt krig, öfverväger all den qvasi-erfarenhet, som i fredstid kan förvärfvas med huru lång öfning som helst, samt att en nation, sem bygger hela sin trygghet på några tiotusental af yrkessoldater, kan se denna trygghet tillintetgjord i en batalj, hraremot ett väpnadt folk kan uthärda många nederlag och likväl slutligen drifva fienden ur landet. Krigshistorien talar i dessa dagar samma språk som alltid. Kandia med en befolkning icke stort större än Stockholms har i ett års tid försvarat sina berg mot den höga Portens och Egyptens reguliera trupper. Från Nya Verlden hafva 40,000 franska yrkessoldater af prima qvalitet nyligen återvändt efter fyra års fruktlösa bemödanden i förening med ett parti inom landet att kufva ett i sig sjelft dock så ytterst svagt, splittradt och anarkiskt 10lk som det mexikanska. , Terrängen får vid ådana tillfällen bära skulden för yrkesirarnes nederlag, hvilka således enligt sina egna försvarares åsigter duga till föga, der marken är litet knagglig och svängrummet större än ett vanligt bataljfält. Vi förorda hvarken kandioternas eller mexikanarnes krigsorganisation. Vi endast bedja dem, som upphäfva rop mot allmogens representanters hällning i försvarsfrågan, att besinna sig litet, ty det kunde dock hända, att dessa bondgubbar i mycket — ha rätt.