Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1867, sida 2

de hafva i vår andre kammare, icke förstå att till fullo uppskatta dessa skandinavismens fördelar, åtminstone icke tillräckligt för att på dem uppoffra sista skärfven, må vara dem förlåtet. Det finnes emellertid äfven andra än de rene skandinaverna, som förebrå våra landtmän i andra kammaren brist på god svilja att göra offer för fiderneslandets försvar. Dessa herrar, som måhända till sstörsta delen befinna sig i den ställning, att de för egen del icke särdeles skulle skänna tyngden af ökade utgifter till landets försvar, men deremot åtnjuta för sig och sina söner de fördelar som kunna vara förenade med beklädandet af platser inom armcen och armåförvaltningen, torde dock vid närmare besinning blifra hugade att döma litet mildare i saken. Kan man finna besynnerligt, klandervärdt, ja ofosterländskt, att representanterna för en i allmänhet under temligen hårda vilkor lefvande och sträfvande allmoge icke med ett omedelbart ja besvara den till dem ställda uppmaningen att låta sina kommitenter på en gång bekosta indelningsverkets aflösning och den nya armåorganisationen samt i och för beväringens större öfning lemna sina söner och tjenare till statens förfogande under en vida längre tid än förut varit af dem fordradt? Ilar vårt armeväsendes historia under de sednaste femtio fredsåren kunnat ingifva vår allmoge den fasta tillförsigt, att de stora offer, som sålunda äskas, verkligen skola bereda landet den trygghet, som med dem atses? Eller månne den historien icke snarare gifver starka anledningar till farhågan, att med den anda, som i vissa bestämmande kretsar råder, alla uppoffringar äro fruktlösa — att de, ehuru nedlagda på fosterlandets altare, dock till slut blifva uppbrända som rökelse åt ,ögonfignadsapparatens och militärlyxens Molock, som redan slukat så mycket af folkets märg och must? Finnes ett enda tecken, som för denna allmoges ögon bebådar, att en bättre, en allvarligare, en mer praktisk och mer fosterländsk anda gjort sig i dessa kretsar gällande? Har man från dem kunnat iakttaga ett spår till benägenhet att äfven med uppoffringar å sin sida tillmötesgå de ofter, som de begära att bonden utan knot skall underkasta sig? Har det någonsin varit ifrågasatt att till försvarsväsendets bästa afstå någon del af de summor, som första hufvudtiteln innefattar? Och om detta är för mycket begärdt — i sjelfva verket har ingen heller begärt det eller hoppats det — har man då åtminstone kunnat beqväma sig till att offra något af dender ögonsägnadsapparaten, på hvilken så mycket af de utaf folket utpressade skatterna användes, detta ej blott onödigtvis utan till positiv skada för landet? Ilar man förnummit, att regeringen velat gå allmogens önskningar till mötes med att åtminstone afskaffa dessa gardesregementen, hvilka på grund af det sörslappande garnisonslifvet i en stor stad äro de erkändt sämsta trupperna i vår här, hvars manskap till en icke ringa del är odugligt att uthärda en arbetares, än mindre en krigares mödor, och hvars bana så ofta slatar på fattighuset? IIar man från regeringens sida förnummit någon benägenhet att till landtförsvarets bästa efter hand indraga den s. k. stora flottan, som landet för sin trygghet cj behöfver? Ett tillmötesgående, om också endast i dessa punkter, hade utan tvifvel verkat till att öka allmogens både förtroende och oftervillighet. Men ingenting i den riktningen har afhörts. Man afkordrar bonden allt, men beqvämer sig för egen del icke ens till uppoffringen af ett skådespel. Ögonsägnadsapparaten, militärlyxen blifva kanske aldrig afskaffade, om icke folkets representanter nu fordra detta såsom ett oundgängligt vilkor för beviljandet af)! lo ökade bördor, hvilka de af försvars-. ntskottet föreslagna halfmesyrerna skulle t medföra. Det ligger då för en solkrepre-f sentant nära till hands att begagna sitt hej mot dessa halfmesyrer, för att dermed si ramtvinga reformer, som en förnuftig och osterländsk styrelse frivilligt borde tagit I nitiativet till att genomföra. Mångahanda dogmer af tvifvelaktig sanning hafva blifvit uppfunna för att för-d vara tillvaron af stora stående freds-li wmeer och förringa värdet af en solkbe-A äpning sådan som Sverges förhållanden å ska. Dessa dogmer hafva visserligen icke vy: indrat yrkesarmCerna att städse få stryk,d är de hatt emot sig väl organiserade nilisbärar, som vetat hvad de kämpat för, . nen de, dogmerna, låta dock alltid med tå amma förmån begagna sig till nedsablanfr e af motståndare i en diskussion, hvilka B cke gjort sig mödan att närmare analyera sofismerna och skärskåda krigshisto-Ik — — ——