Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

Nu kunde man tydligt se hufvudinloppet till ön; men , Glorieuse ändrad långsamt sin kurs, för att gå omkring ön och anlöpa dess vestkust, emedan d flesta passagerarne hade sina hem derstädes. Det ståtliga skeppet höll dervid tät utefter refven, ty man behöfde ej frukta någon fara der, hvarest korallen höjde sig som en lodrät mur af flera hundra famnars höjd från hafsbotten, och hvar est den längsta lodlina ej kunde finns botten på ett stenkasts afstånd från ref. vet. I en vidsträckt båge gick skeppe sålunda omkring ön, och med häpnad be traktades troligen det hemlighetsfulla sartyget från land, då det utan segel, undei fullkomlig stiltje, och utan åror, således utan hvarje synbar rörelsekraft ilade blixtsnabbt framåt. Nu hade de uppnått den vestliga stranden, och en gammal indian underrättade kommodoren genom tolken om den punkt hvarifrån kanoterna kunde komma ut för att helsa dem. Dit höllo de nu, och sedan de anländt till inloppet hejdades fregatten plötsligt, och ett utåt hafvet lossadt kanonskott förkunnade innevånarne att man önskade träda i förbindelse med dem. Men hela kusten låg dödstyst, ingen kanot stötte ut, ingen mensklig varelse kunde upptäckas på den hvita korallsanden, och endast med kikare kunde man se en och annan dunkel gestalt, som höll sig försigtigt mellan buskarne, för att derifrån observera det fremmande skeppet. Kommodoren befallte nu att hissa och åter nedfira flaggan; — förgäfves. Iland mäste de veta hvad denna signal betydde, men ingen öbo visade sig på stranden