Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1867, sida 3

0 PMM 11494 VV MEM ULD till pastorater, synes numera vara nästan alldeles afskaffadt. Då alltså skolans lärare icke längre tränga sig in bland presterskapet för att få sin anpart ur kyrkans köttgrytor, utan lefva och verka, så länge krafterna det tillåta, för sitt särskilda värf, så borde de deruti äfven af presterna lemnas ostörda och fria från en olämplig inblandning. Motsatsen inträffar dock ganska ofta derigenom, att kyrkans män äro inspektörer öfver läroverken. Att så är förhållandet med biskoparne såsom eforer, deremot är mindre att anmärka, då dessa vanligen äro män af hög bildning och vidsträcktare vyer, men med så mycket större skäl kan man mången gång klaga öfver det inflytande, som kyrkeherdarne vilja och kunna utöfva öfver skolorna utom stiftsstaden. Det är ingalunda någon sällsynthet, att inspektor är en man af vida mindre lärdom än både rektor och flertalet af kollegii medlemmar, men — hvad värre är — i stället i besittning af en betydlig enssidighet, som skyr allt framåtskridande och ser faror för religionen i hvarje försök att gå utom de gamla hjulspåren. Sålunda händer det att inspektor i sina tal vid terminsafslutningarne regelbundet hvarje gång ordar om förnuftets blindhet, sm skadligheten af för mycken verldslig visdom o. s. v. till huru stor uppmunI tran för lärare och lärjungar, kan en hvar sinse. På dessa och flera andra grunder våga vi förena oss med de många, som i! våra dagar yrka en fullständig skiljsmessa I mellan kyrkan och skolan. Af denna sskiljsmessa behöfver dock icke konsistoriernas upplösning eller omgestaltning blifsuva en nödvändig följd. Stiftsstyrelsernas somorganisation har på sednare tider åtskilliga gånger varit ifrågasatt; från prsssterskapets sida med den temligen tydligt! uttalade afsigten att få bort lekmannaelementet derifrån. Skulle detta lyckas, så innebär det en icke obetydlig fara för införandet af en stark hierarki; för öfrigt står det i bestämd motsats till sammansättningen af det nyligen stiftade kyrkomötet. Lekmän böra alltså hafva sitt ord att säga vid kyrkans styrelse och förvaltning, såvida vi nemligen fortfarande vilja vara protestanter och icke vilja blott läta föra oss i andeligt ledband; men häraf: följer visserligen icke, att just lektorerna skulle dertill vara sjelfskrifna. För dessa talar likväl dels deras större lärdom, dels! den måtta och sans, man hos dem bör kunna påräkna, dels slutligen den omständigheten, att om de veta sig skola ega en skyldighet i detta afseende att uppfylla: under hela sin tjenstetid, de väl i allmiänhet så snart som möjligt söka göra sig skickliga dertill och sedermera sträfva att: uti sin förvaltning bibehålla den behöriga kontinuiteten, som vid ett annat sätt att fylla dessa platser torde vara svår nog att uppnå. En blick på deras verksamhet! visar också, att de vanligen ganska väl! sköta sia åligganden, så att med den! ifrågavarande förändringen alldeles icke behöfver vara någon brådska. Vigtigast bland alla de frågor, som röra lärares förhållande till kyrkan, synes oss dock den vara, huruvida en lärare genom sin aflagda embetsed förbundit sig att strängt följa kyrkans antagna bekännelseskrifter och således för sig afskurit möjligheten att gå utom desamma, utan att göra sig skyldig till mened. En sådan uppfattning af denna edsförbindelses innehåll har flera gånger framträdt; sålunda var det på grund deraf, som de mest grava beskyllningar för samvetslöshet, oredlighet m. m. framkastades under den sorgligt bekanta Ljungbergska striden. Att sådant kunnat ske, då ändock de symboliska böekerna sjelfva frånkänna sig all dömande: myndighet och i detta fall hänvisa på den Heliga Skrift, kan endast förklaras genom, den ringa kännedom, som den stora mängden egt om verkliga innehållet och ordalydelsen af dessa bekännelseskrister. Ett högst värdefullt bidrag till en närmare bekantskap med och ett bättre förstånd af desamma har prof. Myrberg lemnat i sin uppsats ,,Om de symboliska böckernas betydelse och förbindande kraft, hraruti han ådagalägger, att dessa böcker sjelfva erkänna sig böra vika för en i Skriftens ord verkligen grundad, om äfven mot dem stridande, mening. För alla dem, som ovilkorligen behöfva en auktoritet för sitt tankeoch handlingssätt, innan de våga frångå det invanda, torde detta yttrande af en af kyrkans mera framstående målsmän vara särdeles välkommet; för dem, som allvarligt nitälska för det religiösa framåtskridandet, är det hugnande att äfven från det theologiska lägret höra möjligheten deraf medgifvas. Af ett sådant tillmötesgående böra de dock finna sig ännu mer uppmanade att med lugn och sans fortsätta sina sträfvanden. Men återvändom till den särskilda tilllämpningen häraf på ungdomslärarne. Vils antaga alltså såsom medgifvet, att de ega rättighet — och dermed äfven skyldighet — att verka för framätskridandet på det religiösa området; det återstår då endast att ytterligare betona den ofantliga vigt, som härvid ligger på det sansade och omtänksamma sättet. Såsom hufvudregel gäller, att man måste mera och förr tänkalpå att bygga upp, än att rifva neder.. Stundom händer det visserligen, att ett barn, som börjar skolan, har till den grad e.e— mm RA SN