Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1867, sida 2

Sennor Aguila. Af Gerstäcker. 7) (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg) XIV. Slutet. På Callaos redd låg den engelska ångaren med rykande skorstenar och gungade på det kristallklara vattnet. Flaggan svajade ofvanför backbrädet, och det första signalskottet hade redan lossats som tecken till afresa. Från land skyndade en mängd båtar ut till den rykande kolossen, för att bringa ombord passagerare, hvilka hade afvaktat det sista ögonblicket. I en af dem stod en ung man ensam i bogen och svängde sin näsduk, hvilken helsning besvarades på samma sätt från ångbåten. Det var Rafael, och uppe på däcket stodo Lydia samt Deringcourts och en hel skara af hennes peruanska tillbedjare, hvilka här ville säga henne det sista lefväl. -Jag började tro, att ni ej skulle hålla ord! ntbrast den unga fransyskan till Rafael och fattade hans framsträckta hand. — Kunde ni verkligen tro det? — Åh nej, log Lydia, — men ni dröjde så länge. — Min häst störtade under vägen och skadade sitt knä, så att jag måste tillryggalägga halfva vägen till fots. — Det kallar jag uppoffring, ropade ) Se H.-T. N:o 95.