Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1867, sida 2

ty afskedstagandet vill ej sluta vid dylika tillfällen. — Lydia, min käraste Lydia, lef väl! ropade Adele och flög ännu en gång i den unga fransyskans armar. Alla trängde nu fram för att skaka sångerskans hand för sista gången och önska henne en lycklig resa. Derefter klättrade alla ned i sina båtar, för att komma ur de långsamt arbetande skofvelhjulens grannskap. Rafael, som hade en båt för sig sjelf. hade stannat qvar ombord. Nu, då de sista hade tagit afsked af henne, räckte han henne ännu en gång sin hand och sade sakta samt djupt rörd: — Lef väl, Lydia, och hvar ni än må vistas, så glöm ej att här, i det aflägsna Peru, klappar ett hjerta med innerlig vänskap för er! — Jag vet det, sade den unga flickan, och en tår glänste i hennes ögon, — lef väl, don Rafael, blif lycklig och bringa denna kyss till er Juanita från mig. Ni kan göra det, ty det är en systers kyss, — och i det hon upplyftade sitt ansigte till honom, berörde hon lätt hans läppar med sina. Derefter drog hon sig tillbaka och vinkade vänligt till honom. I nästa ögonblick stod Rafael i sin båt, som stötte af. Roddarne rörde sina åror med all kraft, och mot Norden styrde den fnysande ångaen sin väldiga bog. (Forts.)