Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1867, sida 2

icke ännu hade hemtat sig från sin förvåning. Ö Om ni hade varit längre i Peru, så skulle ni ej finna det så utomordentligt, log Rafael. — Här händer ofta ännu besynnerligare saker. — Oförklarligt! återtog Lydia, men vet ni att presidenten ersatte mig i går ur egen kassa hela den förlust jag led genom rånet under karnevalen! — Det är honom likt, sade Rafael; — han betalar vanligtvis sjelf för att få lugn. Men ni är skyldig mig något, min dyra fröken, — er adress, fortfor Rafael. — Minns ni ej att ni lofvade att nämna för mig er tillkommande makes namn, så att vi kunna skrifva till er i Frankrike? Låt oss ej med detta persenliga afsked äfven andeligen skiljas, ty jag skall aldrig glömma min tacksamhetsskuld till er. — Min tillkommande make? upprepade Lydia förvånad, -— jag minns verkligen inte att jag någonsin talat derom. — Ni sade mig ju sjelf att ni hade en brudgum i Frankrike, och om jag än icke får lära känna den lyckliga menniskan, så ville jag dock gerna veta hans namn. — Min brudgum? Ja, — men har jag ifven sagt er att han är en menniska? hviskade Lydia, och hennes ögon strålade af en egendomlig glans. Det är ingen menniska, don Rafael, det är en Gud, och, tillade hon nu åter med sitt vanliga leende, — ni bör tilltro min smak, att jag åt mig utvalt den skönaste bland dem, — hans namn är Apollo. — Lydia! — Mitt herrskap, ankaret är uppe, — ingaren går straxt, och ni få då följa med ill sjös! ljöd varningsropet öfver däck,