Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1867, sida 2

manbundna, torra bambushjelor, hvilka man hade begagnat under qvällen för att sammanföra och betäcka de qvarlemnade möblerna efter mörkrets inbrott, och Zacca sjelf hade tändt en dylik. Emellertid lät Rafael ljuses från lanternan falla på den af hundarne kullkastade och utropade förvånad: — Pedro, så sannt jag lefver! — Caracho, hväste karlen, som tycktes vara betäckt af blod, och hvars kläder hängde i trasor mellan hundarnes tänder, och han försökte springa upp. Men vid den första rörelse han gjorde, kastade hundarne sig ånyo öfver honom, och Bertrand nödgades använda hela sin auktoritet, för att hindra dem från att slita sönder honom. Zacca kom nu med facklan, och medan Bertrand kopplade hundarne med sin näsduk samt höll dem tillbaka, sprang Rafael med lanternan fram till stället, der han hade sett den mördade ligga, och utbrast i nästa ögonblick: — Här ligger Pertena, — mördad! — Pertena? utropade Bertrand förvånad, — men hur har han kommit hit? — Satan! röt den fångne cholon, drifven till raseri af sina sär och bränvinet, i det han knöt sina nätvar och skar tänderna i vanmäktigt raseri, — hvad hade han i huset att göra, utan att jag visste det; — och han lefvande och oskadad; — till helvetet med honom! Hans ögon gnistrade mot Rafacl, och han ämnade åter kasta sig öfver Aguila, utan att tänka på hundarne, då ett knytnäfslag af Bertrand åter fällde honom till marken. Rafael sprang nu äfven fram, och medan den ursinnige karlen vred och