Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1867, sida 2

Låt oss nu se, huru man vill bråka till det med vår arm6. Den skall, enligt utskottets förslag, bestå af cirka 33.000 s. k. stamsoldater, eller, då derifrån drages korporaler, spel, o. s. v., cirka 24,000 man sådana och, på högsta krigsfoten, af 3 klasser beväring, den 4:de, 5:te och 6:te, stam och beväring inalles 90,000 man. De 3 första beväringsklasserna, de enda som öfvas, utgöra ersättningsmanskap till denna armå. Det befängdaste är, att de s. k. stamsoldaterna, som anskaffats på helt andra grunder än massan af armöen, erhålla en fullständig militärisk utbildning och genomgå en särskilt rekrytskola, under det de värnepligtige, som utgöra den verkliga kärnan, endast erhålla hvad militärerna anse för en ofullständig utbildning. En sådan arm blir ensam i sitt slag. Man kan tänka sig en armå af värnepligtige, med starka fasta kadrar; man kan äfven tänka sig en blandad armå, såsom den norska t. ex., af stående trupper och beväring, men hvartdera slaget bildande slutna afdelningar för sig. Utskottets armå är ett oting. Men det aldra galnaste återstår. Sedan man först på den s. k. krigsreserven uppstält det anspråket, att den genast skall kunna upptaga striden med fiendens krigsvanda trupper, och derefter uppstyltat en argumentering för stamtruppers oundgänglighet, har man detta oaktadt alldeles uraktlåtit att förse denna krigsreserv med några stamtrupper. Man kunde häraf draga slutsatser, som just icke vore smickrande för utskottet. Utskottets majoritet har emellertid i Aftonbladet fått sig ett videtur af den kända signaturen J. A. H., hvilket det vore synd att missunna densamma. Man känner igen den gamle ultra-militärismens förkämpe, ehuru han ej är fullt så kry som han brukar. Han förnekar icke sina gamla sympatier och antipatier. Det skär honom i bjertat, vännen af en stark regeringsmakt, att regeringen lemnat ifrån sig initiativet i denna vigtiga fråga. Afven tycks det göra honom ondt, att man vill afskaffa friköpningsrätten, detta för de förmögnare klasserna så dyrbara privilegium, hvilket lägger bördan af värnepligten hufvudsakligast på packets skuldror, då man ju ej behöfver genera sig för att tufsa och hundsa beväringen. Det enda som kan trösta honom i hans stora bedröfvelse, är att utskottet så väl konserverat den för honom och hans gelikar så kära ögonfängnads-apparaten, värfvade och indelta armben. Åt de herrar i utskottet, som dristat uttala sig emot hans ideal af armå, har han i sin vredes förgrymmelse