Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 3

såsom ock huru synd dermed drages otver nus,: land och folk 4 Det är ock ur denna åsigt och det hela Mose lag genomgående hämndoch vedergällningssystemet, som man spårar grunden till de grymma : straffen och det grymmaste af dem alla, dödsI straffet. Gud hade blifvit vred och skulle blidkas, och i samhällets namn utkräfde man blodsi hämnden för att afvända hans vrede från det öfriga folket. Och denna hämndens lag har nu fortlefvat öfver 1800 år sedan han, som kom till verlden för att lära oss Guds vilja, sade oss att den högsta 1 lag icke är hämndens, utan kärlekens, som lärde oss: att vi skola älska vår nästa såsom oss sjelfva och att allt hvad vi vilja att menniskorna skola göra oss, det skola vi ock göra dem. j Dessa gudomliga ord synes man ha glömt, då man vill och kan tillämpa dödsstraffet på en medÄ menniska; ty i kärlekens namn kan det väl åtminstone ej ske. Utan all tvist om straffrättens teorier frågar jag mig helt enkelt: Ivarföre lefva vi här på jorden? Jo! för att förbättras och förädlas — för 1 att i möjligaste måtto blifva lika honom, hvars 4 ord jag nyss vågat citera. Således för att förädlas. Häraf söljer då att alla våra institutioner: och lagar böra vara inrättade så att de medverka till uppnåendet af detta mål, och att följaktligen 1 straffen äro sådana att de medverka till detta än-. damål — menniskans förbättring — och jag frågar då om dödsstraffet uppfyller denna fordran —. och svarar — ett obetingadt nej — enär detta straff omöjliggör all förbättring, helst den nödtvungna förbättring, som framtvingas af stupstocken och som ej kan få ett uttryck i en förbättrada sedlig lefnad, i min tanke icke är mycket j! värd. t På denna mensklighetens högsta lag, menniskoslägtets och hvarje dess individs fortskridande förbättring, kan således dödsstraffets rättsenlighet ej grundas. . Det enda giltiga skäl för dödsstraffets bibehällande, som kan anföras, är dess nödvändighet för !4 samhällets bästa; men äfven ur denna nödrärnsÅ 1 princip kan det ej heller hvarken ur rättens eller erfarenhetens synpunkt försvaras. Huru långt har nemligen samhället ur denna punkt rätt att gå. Jo! så långt som erfordras för samhällets försvar. Det har således rätt och pligt att göra! oskadlig en samhällsmedlem, som missbrukat sin frihet och visat sig vara för samhället vådlig; men s härtill behöfs hvarken stupstock eller bila — utan endast säkra fängelser. i Och hvad lärer oss erfarenheten? Jo att döds-; straffen ej afskräcka från brott. Tvärtom, ju mera 1 I man slösat med dessa straff, desto ohyggligare ha brotten varit. Och detta är ju helt naturligt. Samhället har med sina blodsdomar sjelf lärt ut grymheten, eller hvad kan finnas grymmare än ett 4 i samhällets namn föröfvadt mord — ty så tillåter I, jag mig att kalla dessa ohyggliga blodsdomar. Efter min uppfattning begår nemligen samhället med lugnt, kallt och berådt mod, ehuru till följd af de långa förberedelserna på ett långt grymmare sätt, på den fallne brottslingen samma gerning, som denne, hvilken i de flesta fall saknar all annan uppfostran än den till brott, begått förvillad och förvildad af lidelser och passioner och under omständigheter, hvilkas större eller mindre brottslighet endast Gud kan bedöma. Som sagdt är — ju mera man slösat med denna grymhet, desto mer ha brotten florerat. Stölderna ha aldrig varit talrikare och alldagligare i England, än när man hängde tjufven då han stulit repets värde. Detta är ock verldens, det är vår egen erfarenhet. Allt efter som vi förmildrat våra lagar ha brotten aftagit, och detta helt naturligt; ty likasom uppfostran utvecklar individens anlag I till godt eller ondt, så hafya äfven våra lagar enalf handa inflytande på folket. Om ett barn känslolöst och hårdt handteras, uppväxer det vanligen till en vildsinnad menniska, och der grymma lagar vänja folket vid blodiga skådespel, blir folket blodtörstigt och förvildadt. Allt talar således för att nu ur vår lagbok utplåna detta straff, som endast står der såsom ett tomt straffhot, hvilket sällan om någonsin kommer att tillämpas. Som mäktiga stämmor emellertid torde komma att inom kammaren höjas för bibehållande tillsvidare af detta straff, och kammaren torde fästa sig vid auktoriteter, beder jag att äfven få åberopa en auktoritet — ett vittnesbörd af den man, hvars stämma nu har tystnat; men hvars ord skall fortlefva i århundraden, och som vi till största delen hafva att tacka för vår nya strafflag. Jag Nena expevitionssekreteraren Johan Gabriel Richert. Han yttrar i denna fråga: Ju mera man i verldshistorien betraktar fortgången af menniskoslägtets utveckling, och ju mera man deri skönjer en högre ledning från mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämd till förbättringsstraff, ju mer klarna de moln, som skymma framtiden, och ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödsstraffen en dag — och denna icke alltför långt . . aflägsen — skola ur lagarne utplånas. Jag be känner att jag, ifrån den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag tror på statens pligt att hylla, icke på den försoningslära, som ropar efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan att hvar och en omvänder sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verkal. för sin höga bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran för några få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råa massan, utan med en lefvande, ymtad och från mannamån frigjord menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande seger, icke af det onda utan af det goda, i trots af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om rådorna af den närvarande tidens så kallade silantropiska syftning, emedan jag märker i denna syftning en flägt af den anda, somgarbetar på mensklighetens förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland många flera mer och mer uttalade tvitvelsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det om dödsst raflens ovilkorliga förträfflighet. Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån som staterna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. s. i samma mån, som de kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån skola alla straff, som kräfva, icke menniskors förbättring, utan menniskors blod, blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i grafven, fullt förvisvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett halft sekel öfverlefva mig. I flera at Eurepas länder och några af Nordamerikas fristater har dödsstraffet länge varit afskaffadt, utan att någon olägenhet deraf försports. Ja, i vårt eget systerland Finland, som har samma kultur, samma lag, samma religion som vi, har dösdstraffet öfver 40 år varit suspenderadt, utan att någon olägenhet deraf uppkommit, eller att brotten deraf ökats. Hvilken annan erfarenhet behöfva vi? Hvad vidare bevis erfordras -— eller månne icke vi stå på lika hög bildningsgrad som våra bröder finnarne? Dödsstraffens afskaffande står nu i flera länder på dagordningen. Svenska folket har icke brukat stå i sista ledet då det gällt civilisationens sak. Låtom oss icke heller i denna stora kulturfråga stå tillbaka. Mina herrar af första kammaren! F. Lätom