Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 3

Rörande dödsstraffen. Vi meddela här följande varma och välaliga anförande, hållet af häradsbösding Hasselrot i Första kammaren under diskussionen om dödsstraffets afskaffande: Redan då jag såsom yngling vid akademien började studera lag och 1734 års lagbok, erfor jag en viss förstämning vid genomläsningen af den långa rad af ohyggliga och grymma straff, hvaraf misszerningsbålken var uppfylld. Det hette här på hvarannan rad: miste lifvet — , miste lif, ära och gods— , miste högra hand och varde halshuggen och stöglad eller å bäle bränd —szvarde rådbråkad och derefter lagd å stegel och hjul — utan att tala om de obyggliga spöoch risstraffen samt de förnedrande skamstraffen. Man kände sig komma att stå i ett helt nära förhållande till bödeln såsom tillämpare af denna lag. Då jag derefter vid en sednare tid kom att läsa lagkomitens förslag till kriminallag — intogs jag af helt andra känslor. Jag fann visserligen äfsen i denna Jag allvarsamma straff; men jag läste ock på hvarje rad mensklighet och kärlek. Jag insåg nu den stora skilnaden mellan dessa båda lagar — och hvilken skilnad sedan? Den gamla lagen var byggd på en helt annan grund än den nya — den gamla hade sin rot i bämnden, den nya i kärleken. Det låg ock ett århundrade dem emellan. De voro barn hvar af sin tid. Detta föranledde mig kasta blicken ett och annat århundrade tillbaka på våra gamla lagar, landslagen, landskapslagarna och gårdsrätterna; och hrad fann jag här? — Jo! ännu ohyggligare straff, ännu mera grymhet. Här hette det icke allenast .gifve lif för lifs — utan öga för öga, tand för tand-. — Man finner här med ett ord Mose lag, som man behagat kalla Guds lag, fullt genomförd. Ja, man hade blifvit ännu grymmare. Utom de vanliga dödsstraffen stadgas — att den brottslige skulle stenas, lefvande brännas och lefvande begrafvas, och för ett blodvite skulle man mista högra hand. Hvad sluter man nu häraf? Jolatt strafflagen är ett folks kulturhistoria — att den tydligast af allt visar på hvilken grad af bildning och mensklig utveckling ett folk sig befinner, ech att ju råare och mindre upplyst ett folk är, desto grymmare är dess strafflag och tvärtom. Den visar oss ock att felkens religiösa begrepp, dess uppfattning af det högsta väsendet har stor inflytelse på och afspeglar sig i dess straftlagar. Så inse vi att den sorgligt oriktiga uppfattningen af Gud, som menniskoslägtet egt från sin barn, dom och som ty värr icke ännu är fullt utplånad ur våra teologiska skrifter — att Gud kan intagas af menskliga lidelser, att han, som är kärleken sjelf och som alltid är densamme, kan bli vred och förgrymmad öfver menniskors brott och att han följaktligen behsfver blidkas med grymma j straff — att, säger jag — denna förvända uppfattning af Gud ligger till grund för fordna tiders lgrymma och barbariska straff. Ja i flera den ti dens lagar införes i sjelfva lagen detta motiv föl deras grymhet. Så heter det t. ex. i Gustaf II Adolfs rätte gångsordning för 1614: ,, Många grofva offentlig: missgerningar ske i landet, som ingalunda uta i Guds synnerliga förtörnelse benådas kunna, — och i 1665 års stadga om eder och sabbatsbrot säges: förskräckliga straff förtjena de, som svärja relandes och förorsakandes Gud till hämnd oc plågor både öfver dem, som denna synd bedrifva