Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

— Det tillåter jag inte heller, sade Rasael bestämdt, — det gör mig till och med ondt om den här sömnige gossen, som så onödigt skickas med mig. Jag kunde ju sjelf bära lanternan, och vägen hittar jag! — Hm, brummade gubben, — fördöme mig är du inte envisare än jag sjelf. Godt, du skall få din vilja fram, men på ett vilkor. — Och det är? — Du tar hundarne med dig dit bort och behåller dem hos dig under natten, — endast denna natt. — Men, bäste svärfar — — — Godt, om du nu inte uppfyller min önskan, likasom jag uppfyllt din, så vill jag inte heta Bertrand, om jag icke går direkte upp till Juanita och säger henne hvarom frågan är, och om flickan sedermera ängslas under hela natten för din skull, så blir det din ensak. — För Guds) skull, utbrast Rafael, — bered inte den kära flickan denna ogrundade ångest. — Tag då hundarne med dig, sade Bertrand envist. — Nå, gerna för mig, log Rafael, — om det kan lugna er, så må de följa med mig. Men de vilja väl icke stanna qvar hos mig. — De följa pojken, och sedan du en gång kommit in i huset, så stänger du dörren, och de måste då stanna qvar, emedan de ej kunna komma ut. — Och skola sedermera tjuta under hela natten och ej lemna mig ett ögonblicks ro, skämtade Rafael. -Nej pass, brummade gubben, — det faller dem inte in; för öfrigt känna de di redan, och då jag säger till dem: gå med!