Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

let samt den förnuftiga viljan äro de nögsta. Då förnuftet alltså är det hos menniskan, hvarigenom hon förenas med och har del i Gud, då kan detta aldrig och för sig förmörkas; det kan underordnas under sinnligheten, men kan aldrig genom dennas öfvervälde förändras eller ombildas till något annat än förnuft. Många menniskor finnas, som knappast någonsin blifva mäktiga den höjd i theoretiskt afseende, som vi kalla förstånd; andra åter begagna tyvärr sitt förstånd endast till befrämjande af de sinnliga intressena. Ingen menniska kan deremot helt och hållet sakna förnuft, om det ock för det mesta slumrar, och så till vida som en yttring af mensklig verksamhet är förnuftig, är den äfven riktig. Vi erkänna oss således obetingadt tillhöra den åsigt, som ifrar för förnuftets berättigande att deltaga i bestämmandet af vår religiösa uppfattning. Det är nemligen just häruti vi anse det behöfliga och behöriga framåtskridandet ligger. Stillastående på ett andligt område är icke möj ligt; alternativet är framåt eller tillbaka. Denna sats, hvars sanning, förutom de inre grunder den eger, äfven kan faktiskt uppvisas såväl i hvarje enskild menniskas, som i hela mensklighetens historia, brukar också allmänt erkännas — så fort det icke är fråga om religionen. Beträffande nemligen denna, just den vigtigaste af alla menniskans angelägenheter, anse många, att vi hafva en gång för alla uppnått en ståndpunkt, vid hvilken vi kunna och böra blifva stående. Mot en dylik uppfattning stred dock vår religions stiftare, den samme Luther, hvars andas verk, protestantismen och reformationen, de söka sixera som fullfärdigt och fulländadt, ty på mer än ett ställe förklarar han oförtydbart, att han endast mäktat göra början till religionens fullständiga renande. Mot den stränga, till sitt väsende egentligen katolska, konfessiomalismen uppträder också än i dag den verkliga protestantismen. Men, säger man, om menniskan skall kunna skrida framåt i religiös uppfattning, så behöfver hon för detta indamål något särskildt organ, och månne hon eger ett sådant? Ja väl, svara Yi, förnuftet, så som det ofvan blifvit bestämdt. Den mängd af allt klarare och tydligare det absoluta uppfattande systemer, som filosofiens historia har att uppvisa, bör kunna öfvertyga oss derom, att det menskliga förnuftet under sin hittills förda kamp för vinnande af klarhet öfver sitt förhällande till Gud ständigt gått framåt, någon gång visserligen tyckts taga ett steg bakut, men detta endast för att likasom taga en ny ansats, — men aldrig stått stilla. Den filosofiska spekulationen har också alltid i mer eller mindre mån inverkat på den populära religionen; icke minst har detta varit förhållandet i senare tider med Hegels system. En nationell skola har inom vårt fädernesland uppträdt och lyckats såsom absolut nationell och idealistisk tillfredsställa det filosofiska behofvet af en sundare och mera närande spis än de Hegelska abstraktionerna. Då vi uttala vår åsigt att detta nya system bör komma att välgörande inverka på vår religiösa uppfattning, så anse vi oss också skyldiga att försöka lemna en kort redogörelse för hufvudgrunderna af detta system. Urspiungligen och i och för sig sjelf — så anses detta system — finnes intet annat än Gud och hans ideer, hvilka alla såsom tänkta i och af Gud äro likasom han sjelf absulut förnuftiga väsenden. Då dessa åter tänkas i förhållande till hvarandra och till Gud, är alltid det ena högre än de andra, så till vida som det eger flera a de öfriga till sina positiva bestämningar På denna gradskillnad beror också der för hvarje särskildt ändligt väsende egna uppfattningen af det absoluta, hvilket vil säga detsamma som att hvarje ändligt väsende sjelf skapar sin fixnomenella verld. Denna kan dock visserligen til sin allmänna bestämdhet vara för flers gemensam, såsom ju förhållandet är med menniskans sinnliga verklighet, hvilker för alla vid sina sinnen varande menniskor förefaller som väsendtligen likartad Sjelfva äro vi sinnligt förnuftiga väsenden genom förnuftet delaktige i Gud, genom sinnligheten honom underlägsne. Vä verksamhet bör bestå uti en sträfvan til allt större och större förnuftighet genom sinnlighetens underordnande. Det egentliga moraliska onda är sinnlighetens sträf ran att liksaom den först vaknat hos menniskan alltjemt behålla herraväldet öf, ver henne på förnuftets bekostnad. Ut den sålunda uppkommande striden hafvå menniskor dukat under för sinnligheten alltifrån den stunden slägtet först blef sig sjelf medvetet; och då menskligheten är