Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

ung och lycklig i barnens ungdom och lycka. Men slutligen måste Rafael aflägsna sig; klockan var nära elfva, och en liten chologosse, som sof nere i förstugan, väcktes för att tölja den unge mannen med en lanterna. Rafael hade sagt Juanita god natt, och den unga flickan stod ännu qvar vid fönstret samt blickade efter nonom. Men hvarför slog hennes hjerta plötsligt så ängsligt, då hon såg den älskade försvinna i mörkret? Liknade hon ej ett dåraktigt barn, som fruktade för mörkret, — eller var det en aning om en fara, som hotade honom? Allt häftigare klappade hennes hjerta, och hon förmådde knappt afvakta det ögonblick, då hennes fader återvände. Bertrand hade emellertid följt sin unge vän till förstugudörren, der gossen väntade med lanternan, och det föreföll äfven honom orätt att låta Rafael gå ensam till det mörka, öde huset. — Hör på, gosse, det är en riktig dårskap att tillbringa natten derborta, sade han slutligen; — hvad -bry vi oss om folket och deras prat! Det vore trefligare om du stannade här hos oss i natt. — Men, käre svärfar, — ni kan inte tro huru väl den titeln klär er —, log den unge mannen, — det är ju en afgjord sak; min häst står äfven redan derborta, och jag måste i alla fall se om honom ännu en gång i qväll. Hvad gör det om jag sofver der eller här? Och ju ödsligare stället är, desto mindre blir jag störd. — Hm, sade Bertrand, som blygdes att visa sin egen, sannolikt fullkomligt ogrundade fruktan, — då följer jag dig åtminstone dit bort, för att — —