Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

olhcCeräåre, SOM Vårlib SKult LM 14LTTYBCLS uppbringande. Hvilken ståndpunkt böra ungdomslärarne intaga i den pågående religiösa striden? Ingen tänkande menniska kan undgå att inse, att intresset för de religiösa angelägenheterna i vår tid och äfven i vårt land är särdeles lifligt, ech att ingalunda; obetydliga mälsmän för de stridande åsigterna redan mätt sina krafter med hvarandra. Ännu hafva visserligen icke så synnerligen täta leder slutit sig till den ene eller andre banrföraren för de nyare och friare religiösa tänkesätten, ännu anser sig visserligen den vida öfvervägande stora hopen tillhöra orthodoxiens bekännare; men tiden torde dock bäst kunna karakteriseras såsom en oroligt sökande. Ganska få äro de, som veta på hvem de tro, mängden känner likasom i luften, att en ny revolution, eller rättare reformation, är i annalkande; men när den skall komma, och hvem det skall blifva förunnadt att gifva ett renare uttryck åt tidens gudsdyrkan, — det kan ännu intet menskligt öga utspana. En hvar kan icke uppträda såsom religionsstiftare eller utläggare inför folket af de heliga skrifterna; men enhvar bör söka göra för sig klart hvad uppfattning han eger af Gud och sitt förhållande till honom. Denna pligt, oeftergiflig för alla, framställer sig dock ärskildt med bjudande nödvändighet för den, som egnat sig åt det yngre slägtets utbildning och uppfostran. Framtiden tillhör ungdomen; må vi då i de ungas sinnen utså god säd, som kan komma upp och gifva hundradefaldt igen; må vi åtminstone bereda jordmånen så, att hvarken fördomarnes törnen eller ytlighetens ogräs kunna förqväfva den brodd af sann och lefvande religiositet, som kanhända en gång vill uppspira. Lärarens kall är herrligt, men äfven maktpåliggande och ansvarsfullt; han får aldrig förgäta, att hans verksamhet ytterst bör gå ut på att bilda själar bådo för tid och evighet. Ingen samvetsgrann lärare — han må nu företrädesvis hafva att inplanta hvilken gren af det menskliga vetandet som helst — kan alltså underlåta att göra sig den frågan: hvilken ståndpunkt bör jag intaga i den pågående religiösa striden? För vår del våga vi besvara denna fråga sålunda: det sansade framåtskridandets, — och vilja nu försöka i korthet antyda hvad vi härmed mena. Hos de många och skiftande religiösa partierna i vår tid skönjas dock lätt tvenne mot hvarandra så skarpt framträdande riktningar, att de samteligen med afseende derpå torde kunna indelas i de begge stora hufvudgrupperna: kämparne mot och kämparne för det menskliga förnuftets inblandning uti de religiösa frågorna. De, som förneka förnuftets berättigande på religionens område, stödja sig härvid på den kända dogmen om förnuftets förmörkande genom synden, och förklara sig ensamt och uteslutande rilja hålla sig till den genom omedelbar inspiration ingifna Skriften. Vid dennas tolkning uppstå emellertid många stridande meningar, hvarvid hvar och en måste för sin bevisning åberopa det så nyligen förkastade förnuftet. Det myckna ropet mot detta torde också hufvudsakligen bero på en missuppfattning af detsammas väsende, eller en förvexling af begreppen förstånd och förnuft. Förhållandet dem emellan är visserligen på senare tider ofta och med mycken klarhet utvedt och uppvisadt, men då förvexlingen det oaktadt ständigt återkommer, må vi äfven här med några ord förklara detsamma. Förständet är liktydigt med begreppsförmågan, den klara. och tydliga uppfattningen af ett innehåll, som kan vara antingen förnuftigt eller sinnligt, i hvilket senare fall förståndet naturligtvis ej har något med religionen att skaffa; det är emellertid alltid en rent theoretisk förmåga. Förnuftet åter är hela menniskan, såvida hennes innehåll utgöres af Gud, och det kan således naturligtvis framträda både som theoretiskt, praktiskt och estetiskt, samt i olika gradationer, af hvilka det förnuftiga förstån