Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

en organism, måste de föregåendes skuld alltid i sin mån inverka nedtyngande på en i tiden efterföljande generation. Att menniskorna detta oaktadt alltjemt fortgå till en allt renare gudsdyrkan och ett allt skuldfriare lif, beror också ingalunda på dem ensamma, utan äfven på de högre förnuftiga väsenden, familjen, kommunen, staten, menskligheten m. fl., som i dem förverkliga sina ändamål, och ytterst på Gud. Han är nemligen menniskans — likasom allt ändligts — icke blott skapare oeh upprätthållare, utan äfven försyn och saliggörare, personliga lag och ändamål; han är såsom ledande hennes utveckling den absoluta religionen. Huru han dervid i tillämpningen förfar, derpå kan ej den abstrakta begreppsvetenskapen våga sig in; religionen måste genomtränga hela menniskan och naturligen innerligast framträda för känslan och föreställningen. Här är således rätta fältet för en positiv religionslära; en större välgörare kan menskligheten ej flnna, än stistaren af en religion, som tilltalar menniskans förnuftiga känsla och fantasi utan att innebära något, som står i oförsonlig strid med hennes förnuftiga förstånd. En sådan har menskligheten haft den lyckan att ega i den högsta menniskan Kristus. Tan, som visade sig i lära och lefverne helt och hållet genomträngd af förnuftet, försmådde dock ej att vid framställningen af sina höga läror begagna liknelsens form, — men han förnekade å andra sidan icke sina lärjungar att få höra den rätta betydelsen. På samma sätt innehåller hela den heliga skrift en mängd mythiska och bildliga framställningar, till hvilkas klarare och riktigare uppfattning vi alltjemt fortgå, lysta af förnuftets ljus, som vi icke ega rätt att sätta under skäppan. Men framåtskridandet på det religiösa området behöfver till och med mera än annars vara sansadt. I intet annat afseende kan nemligen ett brådstörtande eller förkastande vålla så mycken skada, som i detta. Den, som vid någon sin timliga angelägenhet i brådskan begår ett misstag, ådrager sig derigenom vanligen ett större eller mindre obehag; men icke kan något sådant ens jemföras med den oberäkneliga skada till sin själ, som den tager, hvilken obetänksamt öfvergifver sin barndomstros lugna hamn för att ila mot det nytända irrblosset, som skimrar honom så grannt i ögonen, eller — ännu värre — för att drifva omkring på irreligiositetens villande haf. Mot detta begär måste man dock i våra dagar ifra ännu mera, än mot det beständiga stillaståendets princip. Ty sannerligen tyckes icke ytligheten, lusten för det nya, smaken för det pikanta vilja intränga på och tillvälla sig ett berättigande äfven på det roligiösa gebitet. När, för att endast välja ett exempel, en Liljas halft religiösa eller qvasifilosofiska skrifter kunnat vinna popularitet och hos mången af de s. k. bättre klasserna t. o. m. rang af auktoritet, då måste man medgifva, att en ster del af det läsande publikum har kommit in på en högst beklaglig afväg, som ingalunda leder till sanningen. Får det så fertgå med predikandet af köttets evangelium och med denna predikans framgång, då beklaga vi kommande generationer, som för sent tordo komma att inse lösligheten af de läror, de omfattat. En bättre åsigt hysa vi visserligen om menskligheten, och således äfven ett bättre hopp för dess framtid. Emellertid är det en hvars pligt att i sin mån söka förebygga de faror, som hota; i synnerhet måste detta vara angeläget för dem, som hafva det uppväxande slägtets uppfostran sig anförtrodd. Det är företrädesvis denna punkt vi ville betona, och vi vilja derföre nu söka genom några exempel ädagalägga huru det sansade framåtskridandet i sin tillämpning på enskilda fall skulle taga sig ut. Genast vid början af religionsundervisningen förekommer skapelsehistorien till behandling, och här har en duglig lärare onekligen ett af de bästa tillfällen att lägga grund för sin undervisning i olika ämnen. En med rikare reflexion utrustad lärjunge gör nemligen härvid en mängd frågor öfver omständigheter, som förefalla honom besynnerliga, men om han icke sjelf väcker dem, bör man väcka dem åt honom. I den bibliska berättelsen heter det: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Således var Skaparen till före begynnelsen af tiden, hvarföre vi böra betänka att tiden icke är något nödvändigt eller väsentligt för Gud, utan att den endast finnes till tör de skapade varelserna på jorden. Gud. skapade himlen; alltså