Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

så följa de alltid. Om du således nödvändigt vill, så gå nu och laga att du kommer i säng! I morgon bittida kommer jag och hemtar dig, och sedermera skola vi gå genom egorna. å Och ni gå med, — ni hundar! Förstå ni? — Men inte för tidigt! svarade Rafael muntert, medan hundarne först drogo in svansarne och derefter hoppade omkring pojken. — Och nu god natt! Med dessa ord vände han sig om och följde, jemte gossen, den väg, som förde till haciendan. Men Bertrand blickade efter honom, så länge han kunde följa ljuset med ögonen, ty han var ännu missnöjd med sig sjelf att han tillåtit sonen att inqvartera sig derborta. Så fredligt och otvetydigt det hade sett ut under ljusa dagen och i solskenet, likaså nedtryckande inverkade det nu på honom. Men att han ej ville tillstå det ens för sig sjelf gjorde honom förtretad, och med en undertryckt ed öfver ,pojkens envishet gick han in i huset och i samtalsrummet, der han ännu träffade Juanita. — Nå, hvarför går du inte till sängs? Det är sent, min flicka. — Pappa, sade Juanita sakta, — blif inte ond om jag gör en kanske barnslig fråga, men — det är väl inte farligt att Rafael ligger ensam derborta i det gamla, öde huset? — Farligt? Barnsligheter! brummade gubben, som ej för någon del ville låta märka, att han sjelf ej tyckte om saken, — hrad skulle det vara för farligt? — Skottet afsköts från den der trädgården, och ni ha sedermera aldrig om qvällarne suttit. deruppe i rummet. — Åh, barnsligheter, sade Bertrand och