Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

Varde ljus, och att det vardt ljus, innebär ej att Gud har mun att tala med, lika litet som andra lemmar, utan att Gud genom en blott yttring af sin vilja utan nägon slags ansträngande verksamhet skapade ljuset. På samma sätt anse vi skapelsen de andra dagarne hafva tillgått, hvarföre vi ej heller må tro att Gud behöfde hvila sig på sjunde dagen, eller annars någonsin, utan förstå detta uttryck så, att den egentliga verldsskapelsen nu var fulländad. Verlden skapades på sex dagar, heter det; men icke må ri tro, att detta var dagar af samma sort som våra, hvilka ju bestämmas af solens uppoch nedgång, ty först på den fjerde s. k. dagen skapades sjelfva solen enligt berättelsen. Nej, dessa dagar voro perioder af betydlig längd, så ordnade, att alltid det lägre hann utveckla sig och komma till en viss stadga före framträdandet af det högre, för hvilket det utgjorde ett nödvändigt lifsrilkor. IIär bör läraren meddela lärjungen grunddragen af de särskilda lefrande varelsernas lesnadssätt, visa honom huru den oorganiska naturen är behöflig för den organiska, växterna för djuren, lägre djur för högre 0. s. v., samt huru menniskan är den oss bekanta skapelsens krona. Till en inblick i naturens verkstad och till en försmak af naturvetenskapens rika innehåll finnes här alltså en osökt anledning, likasom också till meddelande af en vink om tillvaron af anthropologien, och ingen pedagog torde bestrida vigten deraf, att alla läroämnen redan från första ögonblicket af undervisningen vid lämpligt tillfälle tillgodoses och uppfattas såsom endast olika sidor af en och samma sak, underrisningen i sin helhet, och ej såsom helt och hållet skilda områden. Genom en sådan framställning af skapelsen framhåller man också i vida högre mån både Guds allgodhet, allmakt och allvishet, än om man öfverlemnar åt lärjungen ensam att bilda sig en uppfattning af Gud, hvilken då för henom vanligen kommer att framträda egentligen såsom en godtycklig makt. Bestämmandet af de s. k. dagarne såsom varande långa perioder vinner för öfrigt styrka af det bekanta skriftspråket: Tusende år äro för Dig såsom en dag och en dag såsom tusende år. Detta sålunda genomgångna är, som enhvar vet, det första stycI ket i den allmänt brukade bibliska historien. Mången torde befara, att en aylik utläggning deraf skulle medtaga alldeles för mycken tid och alltför mycket splittra slärjungens intresse; men så är ingalunda vår mening, utan anse vi detta stycke böra genomgås på en eller högst på två timmar, och de antydningar, som gifvas, böra hållas i den största möjliga allmänhet. Lika litet som en menniska får anse sig sendast om Söndagen behöfva tänka på Gud soch vandra efter hans vilja, lika litet får sungdomsläraren i ett prosant ämne anse ssig intet behöfva göra för sina lärjungars I religiositet, utan kunna lemna denna omssorg uteslutande åt religionsläraren. Hvarje ämne kan nemligen och bör äfven så behandlas, att lärjungen vid allt sitt förehafvande i skolan vänjes att gifva Gud säran. Vinnandet af detta mål är ganska slitt vid språkundervisningen. Man behöfsqver endast nog tydligt ådagalägga det J ofantliga företräde framför djuren, som menniskan eger genom språket, uppvisa det nära sammanhang, som förefinnes mellan de särskilda språken och de lokala förhållandena på de orter, der de talas, samt lemna några antydningar om de mångsaldiga språkens närmare eller fjermare slägtskap — för att lärjungen härtill rätt klarligen skall skymtå Guds finger. Men man bör derjemto skarpt framhälla, att intet språk i och för sig får anses såsom heligt, att hvarje lefvande språk ständigt utvecklar sig till något bättre, och att således archaismer, de må nu förekomma hvar som helst, äfven i de religiösa urkunderna, icke såsom sådane äro värda latt vördas, utan snarare äro att beklaga, såsom för mången svårsattliga och vilseledande. Likaledes bör lärjungens uppmärksamhet fästas derpå, huru ofta skriftliga minnen i fordna dagar blifvit bortfuskade, huru lätt detta i verkligheten kunnat ske, huru sträng kritiken derför i våra dagar måste vara, och till hvilka betydelsefulla resultater den dervid kan komma, hrilka man ej får förneka, äfven om de stå i strid med en eller annan af ens förut hysta åsigter eller uppfattningar. Sanningen måste man framförallt älska, ty Gud är sanningen. (Forts.) . Göteborg den 24 April. WViotioa elannmiska frågor hafva unm