Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

kens natur, att sådane ärenden städse skola ega en framstående plats på en lagstiftande församlings dagordning och ofta taga lejonparten af dess verksamhet i anspråk, likasom de ock skola följas med uppmärksamhet af alla, som gjort sig förtrogna med deras natur och inse, att det sätt, hvarpå de afgöras, kan utöfva en djup verkan på landets framtid i materielt och medelbart äfven i andligt afseende. Emellertid är det ett faktum — och ett glädjande faktum — att allmänhetens deltagande aldrig lifligare följer riksdagens förhandlingar än när dessa hvälfva sig omkring stora humanitetsoch kulturangelägenheter. Mycket illa vore det ock, om inom vår solkrepresentation dessa sednare skulle af de förra blifra trängda i bakgrunden. Någon starkare anledning till klagan deröfver förefinnes lyckligtvis icke, ehuru man vill hafva anmärkt, att förste kammarens bänkar icke varit så manstarkt som eljest besatta och dess vota icke så talrikt som eljest afgifna, när förslaget om större medborgerliga rättigheters förlinande åt personer, icke tillhörande statskyrkan, och när frågan em dödsstraffets afskaffande der förekommo. Huruvida detta grundar sig på en hitintills oförklarad tillfällighet eller om man här har framför sig en företeelse, från hvilken bekymmersamma slutsatser måste dragas om beskaffenheten af den andliga luftkretsen på samhällets höjder, må tillsvidare lemnas derhän. Dessa begge angelägenheter hafva dock i det hela rönt vid vår riksdag en sådan behandling, att man med visshet kan förutse deras snara och lyckliga lösning. En tredje humanitetsoch kulturfråga, nemligen den om upphäfvandet af de inskränkningar, som till yrkespresterskapets förmån blifvit gjorda i församlingsmedlemmars rätt att sammanträda till andaktsöfningar, har blifvit afgjord i rättvisans och framåtskridandets anda. Det är i sättet att behandla sådane ärenden, som en lagstiftande församlings karakter framförallt gifver sig tillkänna, och det kan lyckligtvis — och i trots af ett par voteringar i förste kammaren — rättvisligen sägas, att landets förhoppningar på sin första folkvalda representations skaplynne icke blifvit besvikna. Bland alla kulturangelägenheter, som kunna blifva föremål för lagstiftning och statens uuderstöd, står folkundervisningen ovilkorligt främst. Detta lärer icke behöfva påpekas för en riksförsamling, som för sin uppkomst har att tacka en förändring i vår statsförtattning, genom hvilken magten tillfallit just dessa mindre jordbrukare, som närmast skulle åtnjuta fördelarne af goda folkskolor. Ej heller är det nödvändigt att framhålla, att under de nya förhållanden, som inträdt efter representationsreformen, en förbättrad folkundervisning blifvit mer än någonsin till ett nödvändigt vilkor för statens välrärd och blomstring. Och i denna sak återstår ännu mycket att göra, eller rättare: hvad hitintills blifvit gjordt är endast en obetydlighet emo de ansträngningar och osfer, som sakens vigt och tidens behof kräfva. Jemför man de summor, som i regeringens öfversigt öfver ,statsverkets tillstånd och behof förekomma för olika ändamål, synes landets främsta angelägenhet, folkskolan, ännu blott lefva af smulor från statens bord. Man behöfver endast erinras derom, att mindre af statsmedel användes på de 450,900 barn, som besöka folkskolorna, än på elementarskolernas 14,000, och att kostnaderna för begge dessa slag af skolor tillsammans deck icke uppgå till någon serdeles betydlig procent af statsutgifterna. Nationen har offrat och offrar ännu på hofoch militärlyx väldiga summor och den rätta sparsamhetsandan är ännu så föga utvecklad, att man tyckes hysa mindre skygghet för att begära af nationen 150,000 rdr till reparerande af ett kongligt stall än 50,000 rdr ökadt anslag till solkundervisningen. Ett sådant tillstånd måste förändras. De talrika berättelser, som föreligga från folkskoleinspektörerna, visa tillräckligt, att folkskolan i de flesta kommuner ännu befinner sig på en mycket låg ståndpunkt och i en mycket tryckt ställning. Vackra undantag gifvas, särdeles i rikets större städer och på enskilda punkter af landsbygden -— undantag, som visa hvilka glädjande resultater man kan vänta af folkskolan, försedd med tillräckliga medel, och under omsorgsfull vård. Hvad folkskolan, förutom tillräckliga anslag från stat och kommuner behöfver, är 1) ändamålsenligare inrättade bildningsanstalter för dess lärare; 2) en mer organisk förbindelse med elementarskolan, hvar