Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 2

Men denna natt herrskade ett sådant mörker derute, att icke ens de närmaste trädens toppar kunde urskiljas mot himlen; och huru stilla och dödtyst allt hvilade i den tropiska natten! Man kunde till och med höra bruset af den långt aflägsna bergsfloden. Till och med syrsornas skri hade upphört. Det måtte redan varit mycket sent, — ja, klockan var half tolf, och Bertrand ämnade just stänga fönstret och gå till sängs, då han spratt till likasom träffad af ett skott och med andlös uppmärksamhet lyssnade ut i natten. : Ett menskligt skri, just från detta håll, hade nått hans öra. Der, — ännu ett! Det var ingen villa; — med ett språng var han vid sin säng, fattade sabeln, störtade utför trappan och ut. Der hörde han sina hundar gifva skall, likasom hade de anträffat ett spår, och i det han uppgaf sitt genomträngande jagtrop, flög han mera än han sprang ut på vägen, mot häcken och öfver densamma; — huru han kom deröfver visste han icke sjelf. Åtföljd af den lille cholopojken och de båda stora hundarne hade Rafael emellertid uppnått trädgårdsporten, som förde in till haciendan, och han gick långsamt fram till huset. Under träden var det om möjligt ännu mörkare, och utan lanternan skulle han knappt hafva hittat till rätta. Men nu följde Kan den smala vägen och uppnådde snart förstugudörren. — Om dörren är stängd, sennor, sade gossen, — så måste vi först väcka maxordomon, så att han öppnar, — eller har ni kanske nyckeln? —Fej, sade Rafael och vred på låset,