Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1867, sida 3

Blandade ämnen. Kit jagtparti från slyada tider. Czar Paul I af Ryssland genomreste Europa såsom storfurstethronföljare under namn af grefve von Norden och kom naturligtvis äfven till Paris och Versailles. Han hörde der berättas om Cantilly, hvarest prinsen af Condå på kungligt vis höll hof, och önskade göra ett besök derstädes; prinsen skyndade naturligtvis att inbjuda honom och emottog arevitsch med all tänkbar prakt. Den lysande dinern varade temligen länge; derpå fördes Paul i de präktiga trädgårdarne; men det syntes, som vore den nordiske prinsen mycket svår att tillfredsställa, ty Conde bemärkte, att han under promenaden några gånger gäspade, något som om aftonen vid spelbordet upprepades, ehuru hans kejs. höghet vann hela berg af guldmynt. Då föreslog värden att anställa en jagt i hans skogar, och Paul antog leende inbjudningen, som han blott höll för ett skämt, ty klockan var tio på aftonen och natten mycket mörk. Så snart prinsen hade lemnat sitt bifall, förde Cond honom ut på borggården, hvarest hästar såsom genom ett trollslag stodo sadlade, hundarne väntade fördelade i koppel och drifvarne voro på sina poster. Alla närvarande adelsmän, betjenter och jägare svängde sig upp i stigbyglarne, hornen ljödo i glädtiga fanfarer, prins Cond6 och grefve von Norden sprungo upp på sina präktiga hingstar, ja till och med några damer vågade deltaga i denna äfventyrliga jagt, och bort gick det i susande galopp. Det något qvalmiga vädret uppklarnade och i månskenet låg den präktiga skogen framför sällskapets blickar, under månbelysningen framifrån till utseendet såsom en oerhörd grön star och hundar, för hvilka det hela tycktes förekomma ganska besynnerligt, blott med en viss skygghet beträdde. De voro vanda att vid klar mörgon i solskenet genomströfva det daggbestänkta gräset, och nu skulle de i mörka natten följa spåren at det vilda, somflängesedan slumrade under träden. Då jägarne, ungefär 200 till antalet, hade öfverskridit slottets omkrets och kommit in i skogens dunkel, ljöd plötsligt en fanfar, och ett ljus, så två, tio, tjugo, hundrade, slutligenjtusendetalsaf ljus blixtrade upp och utbredde rundtomkring en bländande klarhet i milsvidd omkrets. De tallösa, i hvarje rigtning slingrande skogsvägarne äro samtliga så glänsande belysta, att de se ut som ljusströmmar — hvarje träd, hvarje buske, hvarje snår är lika tydligt igenkänligt som vid klaraste solsken. Genom detta bedrägliga ljus uppväcktes foglarne, som slogo med vingarne och förvånade uppstämde si morgonsånger. Ilästarne och hundarne blefvo åter lifliga och muntra, de sednare spårade ifrigt omkring i buskarne, förföljde det uppjagade villebrådet genom snår och öppningar, genom buskar och vattem, berg upp och berg ned — hela jagten med högljudda halloh! och hussah! — såsom den spökaktiga vilda jagten trängande bakom. Vid den underbara anblicken af den ändlösa, öfverallt så glänsande upplysta skogen höll czarcritsch beundransfull in sin häst och sade till prinsen af Cond6: , Hitintills emottog konungen mig som en vän, men i dag emottager mig Conde som en konung. — Och huru var denna märkvärdiga illuminatior frambragt? Vid hvarje två alnar stod en bonde i condöska livröet med fackla; vid runda bordet vid skogens hufvud-korsväg, utmynnade tolf vägar som hvardera åtminstone var tyra timmars väg lång — redan häraf allena, om man också icke medräknar bivägarne, kan man se, huru mycket folk med facklor måste varit uppställde. Vid detta klara ljus såg man de arma hjortarne och rådjuren, hvilka redan trodde morgonen vara kommen, parvis fly bort för hundarne, för att löpa jägarne i händerna. Det nu följande skådespelet var på samma gång storartadt och sorgligt hornet blåste gälla toner, glädjen syntes såsom n: gonting förfärligt, festen som ett blodbad. II. star, hundar och jägare sågo vildt fantastiska ut då de så bortjagade öfver de rödbelysta vägarne med sitt dwnkla gröna och omgifna af röken frår facklorna; villebrådet, i högsta grad förskrämd och bländadt af ljuset, kastade än till höger, är till venster omkull en fackelbärare och störtade rastlöst vidare. Bönderna stodo raskt upp igen för att på nytt framställa den ljusa linien; då bli åter här och der någon omkullstött af en präktif hjort, vid hvars sidor tre hundar hänga — har skakar dem af och flyger vidare, hundarne efte; honom med eldsprutande ögon — skott på skot knallar bakom! Det hetsade djuret störtar bort såt korsvägen till, det uppnår honom, spränger bor öfver stenbordet, omkring hvilket femtio gäste finna plats — åter facklor och klart ljus rund somkring. Instinktmässigt känner det, att blott mörkret står att finna räddning, det jagar vidar till en annan korsväg — åter ljus och alltid ljus JAI hjort! Ham slyger bort som en pil, evi