Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1867, sida 2

—— —— — —— —— LLA — Ar du för ögonblicket nöjd med det här? frågade hans följeslagare och släppte några uns i hans hand. — Jag har lemnat mina sadelpåsar uppe vid floden, ty jag kunde ej släpa dem med mig hit. Tror du att jag skulle bedraga dig och tillika taga dig med mig uppåt bergstrakten? Cholon tycktes ej höra det sista skälet. Han vägde i handen de myntstycken han nyss erhållit och räknade dem. De voro Sex. — Det är guld, hviskade han, — godt, fullvigtigt guld och är tillräckligt som handpenning; jag åtar mig saken. -Men hur tänker du bära dig åt? frågade hans kamrat. — Du känner huset, men var försigtig, ty han har sina pistoler med sig. Der jag träffar honom hjelpa de honom inte, log Cholon. — Han går inte till sängs förrän han sett om sin häst, och jag gömmer mig i stallet. Men om han inte kommer, så söker jag upp honom i hans eget rum, och jag känner hvarje vrå der. Var inte rädd, hvad jag åtar mig, utför jag också. Isynnerhet det här, tillade han med sammanbitna tänder, — det är en sak, som ligger mig om hjertat. Och äfven om jag skall slita sönder honom med mina tänder, så måste jag se hans blod. — Jag litar på dig! — Det kan ni göra; men hvar träffar jag er sedan? — Min häst står i den gamla kojan, som du bebodde innan du flyttade in på Desterres egor. — Borta vid vägen? Det är bra, utbrast Cholon, der söker ingen oss!