Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 3

(Insändt.) Ännu något om helgdagars indragning. Att, såsom det skett i andra kammaren, påstå, att de särskildta helgdagarnes indragning skulle väcka anstöt och oro hos pluraliteten hos svenska folket, det är att påstå, att den utgöres af oku niga, lättingar, sjelfsvåldingar och skenheliga. Lä tingen, isynnerhet i andras tjenst och arbete, vill naturligtvis hafva så många fridagar som möjligt. Sjelfsvåldingen menar sig hafva rätt att am helgdagarne hur han behagar, till andakts gar, arbete eller nöjen. Den skenhelige önskar och tror sig genom helgdagars flrande kunna ådagalägga gudsfruktan, då han ej på annat sätt vill eller kan det. Icke väckto dock de s. k. solenna faste-, botoch bönedagarnes förflyttning till Söndagarna från Lördagarna någon oro bland svenska nationen; men tidehvarfvet var då förnuftigare och ännu ej förvilladt af läserifariseismen. Löjligt är dock försöket att. vilja modificer: Guds bud efter sina intressen och önsknin liksom skulle Gud sagt: Visst har Jag be: eder att egna sex dagar åt arbete och den sjunde åt Min dyrkan; men j kunnen dock göra hur j behagen. Enfaldigt nog inse ej helgdagsifrarne, att de derigenom gifva andra rättighet att modificera äfven budet om sabbatens firande. Lika löjligt är det att åberopa judarnes många fester, såsom af Gud sedan anordnade, på den grund, som vanligen anföres, nemligen: att han dervid rättade sig elter menniskors behof af religiös uppbyggelse. Han, den allvetande, skulle ej förutsett detta behof!!! Man kunde ju med större skäl åberopat katolikernes många fester. Men vi äro ju hvarken judar eller katoliker, och fastän Luther, för att ej stöta fantasterna för mycket, nödgades bibehålla större delen af de sednares fester. Utomdess borde man erinra sig, att de södra ländernas invådc hafva långt mera tid att egna åt dylika högtider. Nu skulle dock saken kunna jemkas till begge parternas belåtenhet, såvida man kunde förmå sig att göra en obetydlig förändring i kalendarium. Som man vet, är det vid Julen, som vissa år hopa sig ej mindre än 6 helgdagar, 2 Söndagar inbeknade, på 14 dagar. Detta kan nu vara angenämt för lättjan, njutningslystnaden och skengudaktigheten, men är ingalunda gagnande fö sedligheten, Och bärifrån härleder sig troligtvis ursprungligen hos alla tänkande motviljan mot de många helgdagarna och förslaget om deras indragning. Men om nu annandagarne bibehöllos, ej blott för att mera utmärka kristenhetens största högtider, utan äfven af det skäl — det enda sunda, som under diskussionen blifvit anfördt för annandagarnes bibehållande — att många, isynnerhet uti vidsträcktare församlingar, eljest ej kunde få i templet fira sin Jul, Påsk och Pingst, samt derjemte Långfredagen, så utgjorde dessa endast 4 särskildta helgdagar, istället att vi nu hafva 8. Detta kunde nu så tillgå, att den 1 Januari bestämdes att alltid vara en Söndag, att Juldagen flyttades till den 24 December samt alt den 31 December gjordes till en söknedag -den kunde kallas den andra Lördagen i veckan — i vanliga år och så äfven den 29 Februari i skottår. Trettondedagens vackra texter kunde flyttas antingen till annandag Jul, der de, i afscende på den historiska ordningen, passa bättre än de nuvarande, hvilka åter äro lämpligare för annandag Pingst eller till Söndagen efter nyår. Bebådelsedagen, hvilken af helt fysiska skäl hlisis bestämd till den 25 Mars och hvilkens texter lätt föra tankarna dit de under en gudstjenst aldrig berde komma, kunde antingen uteslutas eller flyttas på nästa Söndag, som då alltid blefve den 26 Mars. IIimmelsfärdsdagen och Midsommarsdagen borde ock flyttas på påföljande Söndag. Ty litet eller intet lär det betyda för den verkliga andakten, om man firar minnet af en vigtig händelse några dagar förr eller sednare. Våra ännu brukliga Pericopers anördnare hafva eljest ej visat sig det minsta måna om den historiska ordningen, hvarföre ock Luther om dem sade, att de måste varit mäkta oskickliga män. (Menade han blott valet af texter, hvad skulle ban då hafva sagt om de högvördiga, som utsett de nuvarande tvenne årgångar predikotexter!!) Således framstår Jesus dagen efter sin födelse hållande en straffpredikan för judarne. Söndagen efter Jul framställes han i templet 6 veckor gammal. Nyålsdagen undergår han omskärelsen 8 dagar gammal. Trettondedagen återflyttar honom till. krubban, 1:ste Söndagen efter Trettondedagen sitter han vid 12 år i templet, och de påfölJande Söndagarne framställa honomi i hans mannaålders verksarnhet och öden. Men Kyndelsmässodagen återfört oås till hans ungdom, och Påsken