Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 3

i min ställning, åter ansträngde mina krafter fe att nå kölen. Detta lyckades också, medan kam raterna uppehöllo jemnvigten på skrofvet. Sålund voro vi alla åter lyckligt samlade på detta, oc hur glada och tacksamma voro vi ej härför, ehur det erbjöd så ringa säkerhet. Båten var nemlige så liten att den, belastad med tre tungå kroppar knappt var synlig öfver vattenytan, och tillföljd a sjögången låg den ej stilla, utan visade en sträfva att hvälfva om, och hade detta skett ännu en gång skulle vi alla säkert blifvit dödens rof. Men Her ren höll sin hand öfver oss, och hur svaga vår krafter än voro, sveko de oss ej ett ögonblick s. länge vi voro så bjelplösa; först då hjelpen kon blefvo vi kräftlösa. Hela tiden från kl. 3,40, på hvilken minut min klocka stannat, till kl. omkrin; 6,30, då hjelpen kom, uppgåfvo vi alla tre om vexlande ihållande nödrop, men utsigten att bl hörda var blott ringa, ty vi voro ute på öppn: fjorden och nästan en fjerdedels mil från närmaste gård. Ingen båt syntes närma sig och intet sva kunde förnimmas. Blott böljornas dofva slag mo skrosvet i förening med vindens tjut och kamra ternas ångestfulla rop: ,,Oh, Gud hjelp oss! Oh Gud vare oss nådig! var det enda jag kunde höra En gång syntes dock tre båtar seglande på omkring 2,, mils afstånd, utan att de likväl — så får man hoppas och tro — blefvo oss varse eller hörde våra ihållande nödrop. Oafbrutet tilltog blåsten och med den böljornas storlek. De slogo nu alldeles öfver båten, hotande för hvarje gång att rycka oss med sig, och ofta lyftades vi af vi gorna upp från skrofvet, så att det var underligt att ej äfven händerna släppte sitt svaga tag i kölen; men, som sagdt, taran ger krafter: hvarje muskel, hvarje fiber är spänd. Kölen omfattades af fingrarne med en öfvernaturlig kraft, och för att ättre motstå en större bölja, när den bröt fram öfver båten, måste vi ligga raklånga och låta dem slå öfver våra hufvuden. Det var en lång tid: hvarje minut var som en timma, men allteftersom tiden gick, försvunno såväl de andliga som de lekamliga krafterna. Tankeförmågan slappades. känslan, synen och hörseln slappades, allt var som en dröm; det hade inträdt ett likgiltighetstillstånd, en andlig sömn, ur hvilken jag blott kunde väckas genom tanken på vår farliga ställning och, då blicken tillfälligtvis föll på kamraterna, genom att se deras af köld och öfveransträngning förändrade ansigtsuttryck, det uttryck som finnes endast hos dem som kämpa med döden — ett förtviflans uttryck i dödsögonblicket — en sådan syn måste väl göra ett djupt och skakande intryck, som, ehuru det uppfattades af slöa och omtöcknade ögon, aldrig skall förglömmas. Nu hade också rösterna blifvit hesa och svaga, så att den ene knappt kunde höra den andres rop eller tilltal, och en af kamraterna kunde ej heller svara längre. Fradgan stod honom om munnen, ögonen voro tillslutna, han var medvetslös, men icke destomindre arbetade kroppen med att hålla sig fast: armar, fingrar, ben omslöto ännu kölen och skulle troligen ha gjort det ända till dödsögonblicket — men så långt skulle det ej komma, ty vi fingo besanna det gamla ordspråket: , när nöden är som störst, är hjelpen närmastSedan vi nu temligen länge legat stilla utan att tala eller ropa — enhvar sysselsatt med sina egna tankar eller drömmar — hörde jag den andre kamraten, den af oss som jemförelsevis hela tiden hade bästa krafterna, plötsligt utropa: ,Jag ser en båt, nu måste vi ropa. Detta var visserligen en glad underrättelse för mig, men slappheten var för stor för att den skulle kunna göra något djupare intryck eller för att jag skulle kunna uppfatta förändringen i våra utsigter, liksom äfven den kort derefter följande räddningen står för mitt minne endast som en otydlig dröm. Jag såg båten i det ögonblick den lade till vid skrofvet, och då jag af röster a i densamma hörde att man antog mig för död, släppte jag kölen och grep tag om relingen på den andra båten, efter hvilken jag blef hängande. Efter flera fruktlösa försök att hala mig in, lyckades det ändtligen att få tag i mitt ena ben, hvarefter jag alldeles kraftlös föll ned i botten af båten, som flera gånger varit på väg att kantra under detta arbete. Den redan medvetslöse kamraten blef derefter med mycken ansträngning bragt ner i båten, som äfven denna gång var utsatt för samma fara. Ehuru utan erinran om hela, denna tilldragelse var dock hans instinkt så stark, att han med betydlig kraft hakade sig fast vid det som var honom närmast; sålunda låg han på knä i båten, omfattande med sina händer den lvinnas skuldra, som väsentligast bidrog till vår räddning. Denna qvinna var Ingeborg Thomas lotter på Dragöen. Redan i början hade hon bli rit varse vår olycka, men då hon var ensam med i en tjensteflicka och två minderåriga barn, vågade hon sig ej utan bättre hjelp ut på den stormiga fjorden. Hon tog emellertid dessa med sig, satte en båt ut i sjön och rodde bort till grannen för tt göra honem uppmärksam på vår fara och om möjligt hos honom få hjelp; skulle ej detta lyckas, r det hennes afsigt att våga det yttersta för att lsa oss. Lyckligtvis läto dennes sullvuxne son och tjensteflicka förmå sig att följa henne, hvare hon derefter rodde hem med sina två barn, att icke äfven utsätta dem för den med en äddningsresa på en stormupprörd fjord alltid för)undna fara. Med de öfriga tre rodde hon derefter ut till den kantrade båten, vid hvilken hon med stor klokhet och försigtighet lade till, Samt didrog sålunda genom sitt förstånd, sin själsnäri varo och ansträngning — och, såsom förut mndt, med personlig fara — till vår lyckliga äddning. Efter att ha blifvit bragta i land och lels burna, dels dragna uppför den till gården Dragöen ledande backe, kommo vi i ett godt hus och goda sängar och åtnjöto här hos vår räddainna all den vård och omsorg, som voro oss af: öden i slika omständigheter. Redan dagen derster uppnådde vi lyckligt och väl våra hem, efter ; tt ha blifvit så pass återställda att vi ensamma cunnat fortsätta vår olyckliga resa, som aldrig kall utplånas ur våra minnen, utan alltid för hvar ch en af oss stå som en erinran från Herran, om tt hvarhelst i verlden vi färdas, böra vi ej hysa ör stark tillit till oss sjelfva, utan förlita oss på ionom, från hvilken all hjelp kommer, och framör allt städse vara beredda; ty ingen vet när hans tund slår. I A — 1—