Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 3

En kullsegling. Meddeladt af distriktläkare Collet till Norska Skillingsmagasinet.) Fredagen den 18 Maj 1866 företog jag tillsamMö a skjutskarlar — och Lars Bensers grasserat. och den första mi ås des, under det den minsta delen lands och tillföljd af markens ojemna beskafienhet mycket besvärlig. Då vädret hela dagen varit fuktigt och kyligt och jag i omkring fjorton dagar varit opasslig, utan att likväl på grund af den starka sjukligheten i distriktet ha velat lägga mig hemma, var jag på denna resa mera än vanligt påklädd, i det jag utom den dagliga drägten var försedd med resbyxor och ytterock, tröja och benkläder af oljadt tyg samt sjöstöflor och en tjock schal. Bortresan -gick bra; vinden var en frisk sydostkultje, dock icke starkare än att den tillät. begagnandet af fulla segel, hvarföre den första halfva milen, derunder vi bade vestlig kurs, snart var tillryggalagd; den andra halfmilen, då vi hade att hålla oss i sydlig riktning, måste skjutskarlarne ro. Flera gånger märktes att båten, som annars var mycket god och pålitlig med sex åror och råsegel, denna dag ej tälte segel så bra som annars, med andra ord, att den var rankare, hvilket härledde sig deraf att den en längre tid legat uppdragen på land ech samma dag blifvit nytjärad och fatt ut på sjön. Då vi om eftermiddagen kl. 1 4 återkommo till båten, hade vinden tilltagit och det hade börjat regna. Den första sträckan, då kursen stod mot norr, seglades för rum vind, tills vi kommo till det för sina kastvindar beryktade näset ,,Kalvehovedet. Sedan vi passerat detta, måste vi styra i ostlig riktning, hvarvid vinden blef så knapp att vi med nöd kunde klara den såkallade Kalvefjorden med starkt brassadt segel. Redan var ett stycke af fjorden tillryggalagdt, liksom flera kastvindar lyckligt undgångna, då det plötsligt kom en med stor makt rakt emot oss, och innan jag fick tid utropa: ,pass på seglet, låg båten kantrad. Ehuru det i samma ögonblick hölls upp emot vinden och seglet släpptes efter, hvarvid båten åter kom på kölen, var den allaredan till den grad fylld af det från sidan inströmmande vattnet, att den ej längre kunde bära oss: den blef derföre omhvälfd och alla våra bemödanden gingo ut på att komma upp på hvalfvet, hvilket ci var så lätt som man i allmänhet inbillar sig. Ingen utom dem, som befunnit sig i en liknande belägenhet, kan fatta huru fruktansrärdt det ögonblick är, då man ser båten full af vatten och känner den sjunka under sig och derpå vända sig för att komma med kölen i vädret; det ögonblick då fötterna tappa sitt annars så säkra fäste och man instinktmessigt griper sig tag för att svinga sig upp på kölen och upptäcker de dermed förenade svårigheter, som fördubbla faran. Förut satt man i den tryggaste ro, nu sväfvar man mellan lif och död, och vid denaa plötsliga förändring öfverväldigas man nästan af alla de tankar, som näras, då man ser den oundvikliga döden för ögonen: man tänker på det närvarande, på sin egen ställning, på alla dem som sitta hemma utan att ana något — man tänker på det förflutna, der då alla tankar koncentrera sig kring dessa två: ,,Gud, sänd räddning och .Herran vare mig arme syndare nådig. Under allt detta lyser dock hoppet, hoppet sviker aldrig, och man er sig till det yttersta för att frälsa lifvet — dödsfruktan fördubblar krasterna. . Då vår båt hvälft öfver och vi alla tre fingo tag i kölen och sökte att äntra upp på densamma, blef resultatet blott att vi, tillföljd af tyngden på den ena sidan, rallade om båten liksom en tunna; relingarne kommo åter upp och i den ena af dessa fingo vi åter alla samtidigt tag, tryckte den under oss i det vi sålunda hvälfde båten öfver oss, gripande efter den andra relingen. Denna lyckades vi också få tag i och dernäst i kölen, men då vi alla voro på samma sida, blef resultaiet detsamma. Båten hvälfde åter en gång om, och härunder förlorade jag mitt tag och sjönk. Nu ansåg jag dödsögonblicket kommet, men dödsfruktan fördubblade krafterna och instinkten satte kroppen i rörelse, så att jag, trots min tunga beldädnad, åter nådde vattenytan nära intill båten och klängde mig fast — ej vid denna, utan vid en af mina olyckskamrater, efter hvars fötter jag halade mig upp. För dessa hade det emellertid lyckats att Komma upt på skrofvet, då det var befriadt från min tyngd. Ett ÅWA åg jag krampaktigt omslutande håns krorg dag, väckt arstanken på det farliga