Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 2

— Rädd? brummade den gamle fransmannen. — Om det vore någon, som öppet bjöd oss pannan, så skulle jag vara den siste att afråda dig; men mot lönnmord kan ingen skydda sig, och att gå ur vägen för en sådan fara bevisar visst inte räddsla. —. Och just sjelfva faran hade en egendomlig retelse, log Rafael, — om jag blott kunde se den ringaste fara uti att sofva en natt i mitt eget hus. — Låt mig åtminstone stanna hos dig! — Så att Juanita skall tro att någon fara är å färde och ängsla sig till döds? Det går inte an. Nej, gamle vän, låt mig få min vilja fram, och om ni vill göra något för mig, så skicka hit litet sängkläder; något annat behöfver jag ej. — Nå väl, sade Bertrand, — du tår då skylla dig sjelf. Du är tillräckligt gammal att handla på egen hand. Aro dina vapen i ordning? — Alltid! — Godt, låt åtminstone förvaltaren se dem, innan du går in. Det skadar ej och är inte något bevis på fruktan; — tvärtom är det en ärlig varning till fienden att man är rustad. Rafael log öfver sin gamle väns oro, hvilken förrådde sig i hvarje ord, men lofvade att ej glömma det. En Pojke blef genast bortskickad till Bertrands hacienda för att säga till om nödiga sängkläder, och Rafael samt den gamle fransmannen gingo nu ned till stallet, för att taga det i skärskådande. Emedan Rafael ämnade stanna några dagar härute för att ordna åtskilligt, måste han äfven hafra en plats för sin häst, för att alltid hafva den till bands. S j