Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

och förkofras under mellantiden från skoltidens slut tills inträdet i värnepligtsäldern. Blott är att anmärka, att den ifrågavarande 18:de punkten innehåller ett par mellanmeningar, som, hvad utförandet af de föreslagna åtgärderna beträffar, öfverlemnar väl mycket åt regeringens goda vilja och intresse för saken. Men dermed är i våra dagar icke så farligt. Vill nationen ett kraftigt försvar — och här beror ytterst allt på nationens vilja — så vill hon äfven medlen dertill, och hafva dessa en gång blifvit beslutade, kan icke verkställande makten, äfven om den dertill skulle hafva lust, motstå impulsen af en stark nationalvilja. Saknas åter hos nationen den lefvande hågen för saken, så blir den bästa och ändamålsenligaste lag för dess befrämjande endast en död bokstaf. Gud ske lof, vittna alla tidens tecken mera än tillräckligt för, att svenska folket insett tidens kraf, och vill en ombildning af sitt försvarsväsende i den rätta riktningen, fastän tankarne om reformens genomförande ännu ej hunnit blifvit riktigt klara och bestämda. I fall konseqvens med antagandet af principen om ungdomens krigiska uppfostran, har man upptagit och erkänt den andra stora grundprincipen för all sann folkheväpning: allmän värnepligt utan undantag. I den ordning hemställandena följa, är det den senare principen som betingar den förra och icke tvärtom. Men det kommer likväl på ett ut. Vi tycka dock icke om, att man beredt ett smyghål för dem som kunna vilja slingra sig undan uppfyllandet af sin värnepligt, i det man förutsätter, att andra skäl än sjukdom och vanförhet kunna finnas för befrielse från denna pligt. En god och riktig tanke möter oss i 14:de punkten, der det hemställes, att en del af armåens befäl måtte utbildas ibland de beväringsskyldige, som i sådan egenskap aftjena sin värnepligt. Skada bara, att man gifvit denna tanke en så inskränkt tillämpning. Så vidt vi kunna förstå; är det blott i de 4:de bataljonerna eller: reserybataljonerna, som man inrymt en plats åt dessa beväringen tillhöriga officerare och underofficerare. Man har gjort sig till godo den i frih. A. C. Raabs motion framkastade iden att, för vinnandet af besparing, ställa en del af armens befäl på half sold. Idöen är god, men det kan man just icke säga om tillämpningen deraf. Ett minimum af 10 års föregående tjenstgöring för inträde i halfsoldsklassen är för mycket fordradt. Äfven har man gifvit ett alltför inskränkt omfång åt denna klass af officerare, som, i förening med de förutnämnda officerarne af beväringen, representera de borgerliga elementerna i armåen. Man har synbarligen varit rädd för, att dessa elementer skulle göra för stort intrång på de rent militära. Att man beslutat sig för indelningsverkets upphäfvande, hvarigenom en icke så ringa lättnad bör kunna beredas jordbruket, måste vi skänka vårt obetingade bifall. Deremot kunna vi icke riktigt förlika oss med dessa kommunalsoldater, som utskottet sätter i stället för roteoch rusthållssoldaterna. Det är en mycket riktig tanke, att fördela kadrerna öfver hela landet efter folkmängden. Uti denna fördelning ligger dock icke något skäl, hvarför man skall påbörda kommunerna anskaffandet af soldater, när regementscheferna icke kunna anskaffa sådana för den af staten bestämda legan, och ändå låta regementscheferna bibehälla sitt vitsord vid soldaternas antagande, något som dock under andra förhållanden är fullt riktigt. Hvilket frö är här icke nedlagdt till obehagliga förvecklingar emellan militärmyndigheterna och kommunalstyrelserna! Det skall blifva intressant att se huru man motiverat detta orimliga förslag. Sedan vi nu framletat och påpekat det goda i utskottets arbete, och alltså gjort sde ledande männen inom utskottet all möjlig rättvisa, så må det tillåtas oss att hänvända uppmärksamheten på dess fel soch brister. Betänkandets hufvudfel är, att dess anI tagande skulle med flera millioner öka vår militärbudget, ett fel, som är så mycket mera att klandra, som det kunnat undviskas, om man mera rationelt och konsesqvent tillämpat de stora principer man serkänt. Man spårar i hela förslaget en genomgående tendens, att konservera det I gamla, under det man gör en del eftergifter åt tidsandan, liksom om man dermed ville muta allmänna opinionen, för att vinna några års frist åt hvad som ländå i längden omöjligen kan upprätthållas i den gamla organismen. Det är sdenna konservatism som med blyvigt tynger på utgiftsbudgeten och förledt till inkonseqvenserna och halfheterna i förslaget. Man har adopterat det s. k. kadersystomet, men icke rationelt och konsedvent, utan blott till hälften. KadersyIstemet förutsätter ett fast befäl och underbefäl, det sednare bestående af undersofficerare och korporaler, eller måhända I bättre endast af korporaler. Vi vilja gerna medgifra, att, under en öfvergäng, det förlänar större soliditet åt försvaret, att hafva starka och väl öfvade kadrer. Men Aaf f.-— tt aqal Afhvons AöohHar