Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

Bertrand, och nu korsade en mängd frågor och lyckönskningar hvarandra, hvilka endast gjorde Juanita alltmera förvirrad. Men Lydia omfsamnade den unga flickan, drog henne åt sidan och hviskade sakta till henne: — Har jag gissat din själs önskan, min ljufva väninna? Är du nu lycklig? Och då Juanita med fuktiga ögon mötte hennes blick och sakta hviskade: Ja! och Lydia då lutade sig öfver henne och kysste henne, kände den unga flickan heta brännande tårar falla på sina kinder och kände huru Lydias gestalt skälfde i hennes armar. Men det varade blott ett ögonblick, och i det hon släppte Juanita, utbrast hon leende: — Och nu framförallt en förklaring hvarför vi hafva kommit hit. Sennor Sarmiento, hans excellens adjutant, som har ett uppdrag till don Rafael från presidenten, kom till oss för att möjligen få veta hvar sennor vistades, emedan han ej träffat honom i sitt hem. Begåfvad med en viss aningsförmåga nämnde jag stället, och han var så älskvärd att bedja pappa Deringcourt, Adle och mig att göra honom sällskap, emedan han ej medförde något sorgligt budskap. Ni kan lätt förstå att vi med glädje antogo denna propos, — men resten vet ni ju redan, afbröt hon skämtsamt. — Och nu, sennor, ert budskap, om jag får be. — Det är helt kort, sade den unge officeren och framtog ett kuverteradt paket ur sin ficka. Hans excellens skickar er här, sennor Aguila, de papper, som åter insätta er i besittning ar er egendom, och låter helsa er att en undersökning af saken är inledd.