Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

— Bravo! ropade Bertrand, — lefve der gamle, präktige Castilla! — Och när kar han flytta dit; — Sennor Desterres har endast anhållit att först få bortskaffa de effekter, som har sjelf fört ut till haciendan. Alla de förbättringar, som han der gjort, öfvertager ni, utan att behöfva ersätta honom det minsta derför. — Inte mer än rätt, ropade Bertrand, — ännu en gång, bravo! -Jag skall sjelf komma in till staden, sade Aguila, — för att bringa hans excellens min varmaste tacksamhet för hans bemedling, likasom jag nu, min ärade sennor, tackar er för ert raska utförande af ert uppdrag. — Jag har redan på förhand uttagit min belöning, sade den artige officeren, — ty en ridt hit ut, i sällskap med två så älskvärda damer, måste ni sjelf anse som ett nöje! Och huru lyckliga voro ej nu de unga menniskorna, huru de skrattade och jublade, medan Bertrand lät framskaffa allt hvad visthus och källare förmådde för att värdigt undrägna de kära gästerna. Och dervid uppmanådes Lydia att säga namnet på sin brudgum, ty genom Juanita hade Ådele fått veta det, och de lemnade den unga fransyskan. ingen ro. Men Lydia hade blifvit nästan allvarsam dervid samt rägrade ståndaktigt, men slutligen gaf hon vika så till vida, att hon lofvade nämna nans namn till Rafael, då han följde henne ombord på ångbåten; ty han måste ofva henne att tillsammans med Deringourts komma ombord på ångaren för att säga henne tarväl. Z Dit komma säkert så många tråkiga