Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

organisationsgrunder, skulle vi så sasta kadrer till cirka 70 bataljoner infanteri, en allt för liten styrka, då man har så mycken beväring att disponera, och dessa kadrer skulle utom kaderbefälet äfven innefatta flera tusen s. k. stamsoldater. Erhälla dessa stamsoldater, såsom meningen väl lär vara, nödig utbildning för underbefälsgraderna, och de befinnas dugliga till befordran, så är det en stor orättvisa, att icke gifva dem den befordran, hvaraf de gjort sig förtjenta. Äro de deremot odugliga eller oförtjenta af befordran, så har man icke med sådana subjekter att göra. De äro ett onyttigt, men mycket dyrt släp till armen. Vida rationellare och ändamålsenligare hade det varit, att, såsom hr J. Ericson föreslagit, uppställa fasta kadrar af blott öfveroch underbefäl för så många bataljoner man ansåg sig behöfva och kunna utrusta. För att förskaffa kadrerna nödig utbildning, blir det nödvändigt att hålla fasta underbefälseller korporalskolor. Hade man nu varit konseqvent och beslutat sig för det rena kadersystemets rationella tillämpning på alla vapenslag och tillika låtit gälla som regel, att underbefälseleverna egde att qvarstanna i korporalskolorna, tills de vunno befordran, så skulle dessa skolor afgifva fullt tillräckligt manskap för att bestrida garnisonstjenstgöringen i hufmdstaden och de få fästningar vi ega. I så fall blefve det likväl nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka vaktgöringen, på det att ej för mycken tid skulle spillas på denna i de flesta fall öfverflödiga och onyttiga tjenstgöring. För höga vederbörandes militära lekar och förlustelser, bereddes ett bättre och vackrare materiel, än hvad nu de värfvade garderna hafva att erbjuda. Det enda är att tjensten för de i hufvudstaden förlagde officerare blefve något mera allvarlig och ansträngande, så att den icke lemnade så mycken tid öfrig åt deras nöjen. Vi vilja dock aldrig tro, att det är der skon klämmer! Vinsten af en sådan anordning är påtaglig. Nu hafva vi emellan 4 och 5 tusen man ständiga garnisonstrupper. Utbytas dessa mot 3,000 å 3,500 man underbefälselever, ett fullt tillräckligt antal, så göres först och främst en betydlig direkt besparing i underhållskostnaden för cirka 1,500 man, utan att räkna vinsten af besparade dagsverken, och för det andra har man den tillfredsställelsen, att hvad som i dagsverken och penningar uppoffras för dessa 3,000 å 3,500 underbefälselever verkligen kommer försvarsverket till godo, i det armens underbefäl på detta sätt erhåller en god och ändamålsenlig militärisk utbildning. Utskottet har emellertid icke ens velat lyssna till friherre A. C. Raabs förslag att reducera fotgardesregementerna, att tala då om det nobla hästgardets eller det lysande husarregementet Carl XV:s indragning, hvilket i dess ögon väl skulle varit ett helgerån. När vi här tala om utskottet, mena vi naturligtvis militärismens förkämpar inom detsamma. När man nu icke eller djersts uppställa den fordran, att garderna rekryterades ur beväringen, så har man förfallit till den grofva inkonseqvensen att i en på allmän värnepligt fotad här bibehålla värfvade trupper, och detta oaktadt att värfningen, såsom det mest förkastliga af alla rekryteringssätt, utdömts. i de aldra flesta europeiska armåer. Då man på samma gång bibehåller de värfvade, eller ständiga garnisonstrupperna, som man för kadersystemet måste fordra fasta, ständiga korporalskolor, under det att de sistnämnda, såsom vi visat, bort träda i stället för de värfvade garnisonsregementerna, så har man här en af hufvudorsakerna till den af utskottet förordade organisationens dyrhet. Hvad som äfven i hög grad bidrager att fördyra denna organisation är förökningen af officerarnes antal, en tör öfrigt nödvändig åtgärd. Mot sjelfva saken är således ingenting att anmärka, men så mycket mera emot utförandet. Då indelningsverket upphäfves, förenklas formerna betydligt, hvarigenom expeditionsgöromålen i samma mån förminskas. Denna lättnad i expeditionsbestyren, kommer säker1 ligen långt mera än att uppväga den ökasde sysselsättning, som uppstår genom beväringens inrullering och tillsynen vid ungdomens vapenöfningar. Summan häraf blir, att infanteriets officerare åtminstone, med en betydlig förökning i antalet, en corps betraktade få vida mindre sysselsättning i tjensten utom mötena, än de i sin vida mindre totalitet för närvarande hafva. Tjenstegöromålen för hela kåren minskas, Junder det att denna betydligt ökas. Vi äro tullt öfvertygade att 1 ja 1(; af hela officersantalet är tillräckligt för bestridandet af den tjenstgöring, som kan och bör ifrågakomma emellan mötena. Hvad vore nu rationellare än att så ordna löningsförhållandena, att staten ersatte vederbörande, men det rundligt, endast för den tid och de krafter som de uppoffra i statens tjenst. Följdes denna princip konseqvent, skulle förökningen af officerare ej behöfva medföra någen synnerlig tillökning i kostnader. Sättet vore helt enkelt. Alla officerare finge små fasta löner och vidare tjenstgöringspenningar pr dag för den tid