Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

menniskor, utbrast hon, — och jag vil åtminstone se ett par kära, vänliga ansig ten omkring mig, då jag skiljes från Peru Det led redan mot aftonen, då det lille sällskapet åter beredde sig till hemridten och det var eget att se huru innerligg vänner Lydia och Juanita hade blifvit under den korta tiden. Ännu aldrig hade den unga konstnärinnan visat sig så hjertlig och naturlig som just i dag, och de skiljdes slutligen ifrår hvarandra på samma sätt som ett par systrar. Till och med gamle Bertrand hade märkt detta, och då den lilla truppen sprängde utför vägen, och de återvände in i trädgården, sade han: — Huru annorlunda min lilla landsmaninna var i dag mot förr! Jag ha aldrig trott henne vara så själtull och har förr ansett henne helt enkelt som en genomdrifven kokett. — Hon. var så öm och god mot mig, sade Juanita, — det smärtar mig att hon skall lemna oss så snart. — Hon återvänder ju till sitt eget hemland, sade Rafael, — och tanken derpå har troligtvis stämt henne så vek i dag. Men nu, min gamle vän, sade han till Bertrand, måste vi afhandla en vigtig sak; hvar skall jag sofva i natt? Så gerna jag än hade varit er gäst, så går det ej an numera, då jag är Juanitas trolofvade, och jag tror att jag utan vidare omstänligheter inqvarterar mig i mitt eget hus lerborta. — Um, sade Bertrand, — det kan man kalla att raskt inträda i sina rättigheter, men jag vet inte, gosse, — nå ja, afbröt nan sig helt kort, — vi skola gå dit bort